Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1867, sida 1

tvifvel tagit första hederspriset, fastän naturligtvis icke med samma glans som studentsångarne. Jag anser derför icke nödigt att vidare tala om denna concours, till hvilken tyskarne på andra sidan Rhen alldeles icke infunnit sig, antingen till följd af rådande politisk spänning, eller till följd af att de haft tillräcklig kännedom om det franska orpheonistväsendet, för att veta att under dess fana en högre musikalisk täflan icke var tänkbar. Ur synpunkten af folkeliga bildningsmedel må man hafva den största aktning för och de bästa förhoppningar om de franska musikföreningarne, men som konstnärliga associationer stå de alltför lågt för att böra på minsta sätt komma i betraktande. Häraf må det ock förklaras att hr Hammerik af den härvarande såtaliga skandinaviska föreningen lyckats bilda en sångchör, som icke utan protester från svensk sida låtit höra sig offentligt och dervid, till icke ringa förvåning för oss, som lefva på högre traditioner -i denna väg, vunnit icke ringa och troligen ett ganska uppriktigt menadt bifall från fransmännens sida. . Vid det af studenterna vunna priset bör under sådana förhållanden icke fästas någon särdeles vigt. Desto mera må vi glädja oss åt den lifliga beundran och djupa aktning, som vår sång, icke mindre den nationelt svenska grundtonen, än det på samma gång färdfria och konstnärligt fulländade utförandet, framkallat hos de få, alltför få, främlingar, som här kommit i tillfälle att höra oss. Så läser man t. ex. i dagens nummer af ,,Journal des Debats följande vackra yttrande af den berömde författaren Prevost Paradol: Upsala universitets studenter, som hafva välvilligt låtit höra sig för några dagar sedan på operan, kunna lyckönska sig öfver det enthusiastiska mottagande de rönt från den franska publikens sida. Trots de många bifallsyttringarne äro vi dock ännu deras gäldenärer för det så sällsynta nöje de beredt oss. Det är icke allenast deras rösters renhet och korrekthet eller sångernas underbara sammangjutning som förtjusat allmänhe5 ten; hvad som förorsakat det djupaste intrycket är den originella och framförallt upphöjda karakteren af de stycken, hvaraf denna alltför korta konsert var sammansatt. Några af dessa stycken, såsom national-marchen ,,Hör oss, Svea!, uti hvilken man inskjutit en koral af Luther; Suomis gamla sång och ångbåtssängen, äga en lislighet, en kraft, en ädel höghet, som öfverensstämma på ett lyckligt sätt med de ungdomliga rösterna. Men det verkliga behaget af denna konsert ligger ännu mera uti vissa ljufva och vemodiga stycken, hvilka återspegla troget den svenska anden, emedan man der finner förenade tvenne ting, som i menniskoverk eljest vanligen äro åtskiljda, nemligen en graciös ilyktighet (legöret6) och en hög melankoli. Det är den svenska poesiens egendomliga skaplynne: detta tjusande behag uti vemodet. Den valtaliga klagan, som ligger i denna poesi, utgår snarare af svärmodet än af förtviflan. Det är i sanning icke på sådana skalder man kan tillämpa de två beundransvärda verserna af vår Musset: le3 chants desesperes sont les chants les plus beaux! Et j en sais dimmortels qui sent de purs sanglots. (Ur hjertan söm förtvifla de skonsta sånger gått; Jag vet odödligt sköna, som äro suckar blott.) De sånger af den svenska diktkonsten, hvari de djupaste känslor svalla, äro på samma gång de graciösaste och ljufvasic, och likna detta land, vexelvis så leende och så dystert, hvarest alplandskapets behag blandar sig med rimfrostens stränga anblick; hvorest våren på en gång frambryter unI der snön. Samma strid, eller rättare samma förening af flyktigt behag och svårmod, lifvar gerna dessa uttrycksfulla och rörliga anleten; de återkalla för den, som känner dem, det leende i tårar, som den gudomlige Homerus målat. Samma karakter återfinner man ändtligen i dessa folkvisor, hvari en nations själ utgjuter sig och bevarar sig mera ursprungligt än i de störste konstnärers lärdaste verk. När det intryck vi gjort på fransmännen allmänt varit sådant, som det i osvanstående ord skildras, må man djupt beklaga att efter alla offer och ansträngningar, som denna sångarfärd kostat, man likväl gått miste om att med sångens cget ppråk tilltala hela den stora allmänheten. Nu är det endast ett försvinnande fåtal som kommit i tillfälle att höra oss. Äfven i öfrigt hafva våra studenter här ärarlemnat ett godt intryck, och den koketta hvita inössan här icke litet bidragit att rädda vår unga sångarskara nån att hafva spårlöst passerat genom den stora verldsstaden. Det skall göra er ondt att erfara, att så få kommit i tillfälle att höra vår svenska sång, men jag anser mig heldre böra säga sanningen än smeka edra känslor. Det är icke svårt att säga hvilka som bära skulden till detta förhållande. I stället för att uppträda på Thorsdagen fingo de nu icke uppträda förr än på Lördagen, och hvem hade väl för öfrigt söreställt sig att täflingen skullo ske i en obetydlig, undanskymd ballokal af andra rangen, icke pättre än paviljongen på Mosebacke? Utom nägra skandinaver funnos der endast täflande orpheonister, och lokalen var icke fylld, så liten den var. Till Lördagens representation på Operan hade man uraktlåtit att inbjuda pressen, och jag kan icke med vissket siga, om der funnos några fransmän utom orchestern, som efter hvarje nummer applåderade och bissade med oerhörd entusiasm. Detta är jemte pressens yttranden den bästa behåilning för vår sång. Å Hr IIammeriks fredshymn, som på kejserliga operan blifvit kastad öfver bord, gick på Söndagen at stapeln på Lyrique. tan hette nu ,international, lyckligtsandinave, men det var Fesvun . , s icke längre svan... fkani alla fall ledsamt att studenterna a... sideration skulle anse sig böra uppträda d en tillställning, som från publikens