Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1867, sida 3

. Lhantan TT Wahl. sen och kommer att föras af kapten IL. Wahlman. Kyrkliga och litterära underrättelser från utlandet. Kyrkostaten. Påfven umgås för närvarande med en stor plan, af hvars utförande hans trogne anhängare vänta sig de välsignelserikaste följder för den , allena saliggörande kyrkan. Den helige fadren har nämligen tillkännagifvit sin afsigt att till nästa år sammankalla ett ockumeniskt kyrkomöte, der kardinaler, biskopar, prelater och prester från hela den katolska kristenheten skola infinna sig för att med honom gemensamt rådpläga om tjenligaste medlen att höja kyrkan ur den betryckta ställning, hvari hon i våra dagar befinner sig, på grund såväl af den verldsliga maktens stigande uppstudsighet, som af, otronsdjerfva anfall. Det är i synnerhet dessa senare, som gifva Pius IX grundade anledningar till bekymmer. Faktiskt är, att under det sistförflutna decenniet angreppen på lärorna om påfvens otelbarhet och nödvändigheten af hans verldsliga makt så vuxit i styrka, att väl numera dessa båda dogmer kunna anses hafva förlorat allt fäste i det bildade tidsmedretandet äfven inom den katholska kyrkan. Och betydelsefullt är härvid, att dessa angrepp hade sin förnämsta utgångspunkt inom det i politiskt afseende mäktigaste af Europas katholska länder, Frankrike, samt att de till sin litterära organ egde detta lands officiella tidning. I början af Januari 1859 innehöll nämligen Moniteuren en serie af bref från den berömde franske skriftställaren Edmond About, som då vistades i Rom, derifrån han hemsände upprörande skildringar, angående det moraliska och sociala tillståndet i kyrkostaten. Det hette bland annat i dessa bref: ,,Den romerska kyrkan innefattar 139 millioner själar, oberäknadt judegossen Mortara. Hon regeras af 70 kardinaler eller kyrkofurstar, hvilka utnämnas af påfven; påfven utnämnes i sin ordning, vid platsens ledighet, af kardinalerna. Il. samma stund påfven utnämnes, blir han ö ofelbar — åtminstone enligt de Maistres och de rättrogna katholikernas åsigt. Det är sannt, att Bossuet tviflade härpå, men påfvarne sjelfve deremot hafva alltid trott det. När derföre kyrkans öfverhufvud förklarar, att Jungfru Maria varit obeflåckad af arfsynden, så böra de 139 millionerna katholiker tro honom på hans ord. Denna väl disciplinerade underdånighet länder det 19:de århundradet till mycken heder, och efterverlden skall utan tvifvel veta att hålla oss räkning derför. Sedan About i pressen öppnat kampen mot det verldsliga påfvedömet,, den kräftskada, som fräter på Italiens lifstråd, såsom Garibaldi yttrat i ett af sina ljungande tal, hafva under de senare åren angreppen mot påfvemakten blifvit ett stående thema i de frisinnade tidningarne och i en talrik skara broschyrer. A sin sida har S:t Petri efterföljare ingalunda varit svarslös. I sin bekanta encyklika af den 8 Dec. 1864 uttalar han den heliga stolens högtidliga strafidom öfver alla dessa förvägna motståndare och slungar här i sjelfva verket utmaningshandsken mot hela den nutida civilisationen, såsom oförenlig med den äkta katholicismens fortbestånd; en af dem båda måste sålunda vika. Den hufvudfiende, som Pius här bekämpar, betecknas med namnet naturalismen, såsom utgörande en sammanfattning af alla de villfarelser, som gå ut på att inskränka kyrkans inflytande på individerna och nationerna. Men äfven hvarje särskild konseqvens af den naturalistiska åskådningen fördömes såsom sådan; så t. ex. ,,den förderfliga, fördömelsevärda villfarelsen, som innefattas i läran om religionsoch kultursriheten; likaledes läran om den verldsliga maktens oafhängighet af den andliga, om solksuveräniteten, o. s. v. Genom det skadliga inflytandet frän alla dessa principer har samhället råkat i fara; räddning är endast möjlig derigenom att kyrkan återinsättes i alla hennes förra rättigheter öfver furstarne och folken. Under det att påfven efter sitt förgodtfinnande eger att draga alla verldsliga ärenden inör sin domstol, få deremot furstarne under ingen förevändning befatta sig med religionens och kyrkans angelägenheter. soch under det att den katholska kyrkan ensamt är berättigad till offentlig utöfning saf sin gudstjenst, bör hvarje annan kult sundertryckas och kätteriet bestraffas med slyttersta stränghet. Men af alla kätterier, ueter det vidare, är det farligaste och Astraffvärdaste den meningen, som i sjelfva verket ligger till grund för alla de öfriga villfarelserna, nemligen att påfven kan och ee FR DD bör försona sig med framåtskridandet, liberalismen och den moderna civilisationen. Genom dessa uttalanden har den katholska kyrkans öfverhufvud på ett otvetydigt sätt karakteriserat påfvedömets framtida ställning gentemot nutidens ider och bild