Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1867, sida 3

2 (G1 1 17110— 5777 tar under sitt embetes börda, är sjelf en bild af denna sjunkande kyrka, som ännu en gång samlar sina krafter till en kamp på lif och död mot den mäktigt framätträngande tidsandan, i hvilken hon med skäl ser de föräldrado kyrkliga sormernas sarligaste fiende. Utgången af denna kamp kan ej vara tvifvelaktig. Medeltidskyrkans undergång — hon må nu finnas inom den katholska eller den protestantiska kristenheten — kan betraktas såsom en snart förestående; och denna undergång är förtjent, ty sannt är hvad Lessing säger: ,Der man ej tål att höra sanningen, för tjenar man ej bättre än att gå sin undergång till mötes! Garibaldi förrättande dopet. Från en af Garibaldis senaste resor i norra Italien berättas följande: Då Garibaldi stod i begrepp att afresa från Verona, framträdde till honom en skomakare från en by iden kringliggande nejden och anhöll att generalen ville meddela dopet åt hans späda barn. Garibaldi förklarade sig villig derull, lät bära barnet in till sig i väntsalen och sade, i det han utsträckte sin hand öfver den nyfödde: ,,Jag döper digi Guds namn; må Kristus, mensklighetens lagstiftare, välsigna dig! Blif fri och dygdig, en fiende till hycklare, de må nu benämna sig prester eller jesuiter! Må du uppväxa, fil från fördomar, och redobogen att utgjuta ditt blod, då fosterlandets väl det fordrar! Biif sund och stark, och var alltid beredd att bekämpa tyrannerna och de främmande väldskräktarnes! Nu var döpelseakten fullbordad, men Garibaldi hade glömt en väsentlig punkt, nämligen att gifva barnet ett namn. ,, Namnet! namnet! ropade det I-ingstående folket, och de fleste tillade törslagsvis: vGaribaldix Nej, nej:, ropade generalen, vi hasva många hjeltar, som mera förtjena att ihågkommas, än jag! Tlan besinnade sig ett ögonblick och uttalade derefter med rörd stämma namnet: Cbiassi. Genast höjdes bland folket starka applåder. Chiassi var en af Garibaldis äldste vänner, som, likasom så många andra patrioter, utandats sitt lif under bödelns hand. Då Garibaldi steg in i waggonen, måste han ännu en gång yttra sig. Alla! trängde sig kring honom, för att trycka hans hand. Hans sista ord till folket var ett ganska förnuftigt, nämligen en uppmaning att vitiskt vårda folkundervisningen såsom det enda verksamma skyddsmedlet mot den presterliga obskurantismen. Wien. I Wien väcker för närvarande en ifrig botpredikant, P. Wiesinger, mycket uppseende genom sina häftiga angrepp mot nutidens ,,otro och öfverhufvad mot de ider, som hyllas af die Fortschrittsmänner der Gegenwart. , Den törste af dessa framåtskridandets målsmän i den nyare tiden, törkunnar talaren, ,,var den bekante d:r Faust, som, sedan han ,, med glödande ifver studerat medicin, astronomi och teologi, slutligen, qveid af tvifvel, fördjupat sig i magien och förskrifvit sig åt djefvulen, af hvilken han äfven blifvit hemtad efter 21-åriga fruktlösa forskningar. Den förmätna äträn att vilja utforska himmelens och jordens hemligheter har redan bragt många själar i törderfvet. Endast kyrkan är i besittning af den eviga sanningen, hvilken döljer sig i de religiösa mysterier, som ej af menniskotörståndet kunna begripas, hvarföre de böra omfattas med tron. Vår tid är rik på skadliga fördomar, men den farligaste bland dem alla är den likt en epidemisk sjukdom kring sig gripande åtrån efter vetande och klarhet i rengionens angelägenheter. Härvid gäller det att på nytt inskärpa orden: ,,salige äro de, som icke se, och dock tro! Schweiz. I Glarus har nyligen hållits en stor predikantförsamling, oit prester från de kringliggande kantonerna talrikt infunnit sig tör att rådpläga om predikantens ställning till de pågående religiösarörelserna i samtiden och om bästa sättet att åt predikan återvinna det inflytande på de bildade hon redan till största delen förlorat. De uttalanden, som härvid förekommo, voro i allmänhet af en afejordt I frisinnad riktning. Stor uppmärksamhet T väckte ett 16redrag , öfver trosfriheten af sAlex. Schweizer, teologie professor i Zisrich, den utmärktaste af Schleiermachers lärjungar. Han påpekade nödvändigheten saf att i det religiösa föredraget ej göra dogmens inskärpande till hufvudsak, utan latt man i stället framför allt borde betona de sedliga och religiösa grundtanI karne i kristendomen. Kärleken till Kristus, den rätta tron på honom, kunde fin, nas äfven der, hvarest man af teoretiskt tvingande skäl nödgats omfatta en annan tsäsigt om hans personlighet, än kyrkolä1 Ä rans. I ahmänhet har bland det schweiziska h presterskapet den tänkande uppfattningen a af kristendomen allt mer och mer börjat undantränga de krasst ortodoxa töreställningarne. Utmärkta andliga talare och teologiska skriftställare sprida allestädes i . landet bland folket sundare idåer i de religiösa frågorna, och många tecken tyckas t antyda att den gamla auktoritetstrons hera ravälde för alltid är brutet. —Hannover. Från Hannover berättas: Det e hannoveranska folket är i allmänhet ej -Synsamt stämdt i fråga om bildandet a! Aii hantistarna hata — 2—