Guds och menniskors hjelp, hastigare än de kunnat hoppa kommit till ett lyckligt mål. Det vill således summa summarum säga: gif er Jane icke förlorad, nej, på intet vis; hon har tvertom måhända kommit er närmare än ni tror. Detta var det, som jag sjelf ville och måste säga er, och nu är jag färdig här. Jag önskar er en smaklig måltid, mina herrar, och låt nu vagnen köra fram, min gosse, jag måste hem, för att ej försumma min eftermiddagslur. Adjö — här har ni min hand — och ej ett ord vidare — jag vill nu ej höra något er. Omedelbart efter dessa ord hade den gamle herrn uppstigit från sin plats, flyktigt tryckt Reinholds hand och derefter hastigt lemnat rummet. Reinhold blef qvarstående som förstenad, med obeskriflig förvåning blickande efter de båda bortgående, ty Ernst Schilling hade följt efter sin far, för att ledsaga honom till vagnen. — Hvad var det? frågade han sig sjelf. Hvad skulle det betyda? Hvem skulle hjelpa honom, hur skulle han bli hulpen? — Detta var i sjelfva verket en fråga, som för ögonblicket var svår eller omöjlig att besvara, men att en hjelp verkligen skulle inträffa från något håll, derpå var ej längre att tvifla. Den gamle mannen hade talat alltför bestämdt, och hela hans väsende hade gifvit det rätta estertrycket åt hans ord. Hans löfte måste ha varit allvarligt menadt, ty när en så gammal vördnadsvärd man uttalade så betydelsefulla ord, som Reinhold nyss fått höra, då måste deri ligga en betydelsefull sanning, på hvilken ingen, ej ens den mest hopplöse, kunde tvifla. Reinhold blef endast några minuter ensam irummet, men under denna korta tid jagade tusende tankar genom hans hufvud, och möjligheten af en gynnsam ändring i hans öde, som synts honom så olyckstullt, uppdykade likt en ljuflig hägring framför hans själs öga. Plötsligt hörde han vagnen rulla hort, och straxt derpå inträdde Ernst Schilling åter i rummet, med ett ansigte, som mera flammade än lyste och som utstrålade en glädje, sådan Reinhold ännu aldrig sett på detsamma, men som helt och hållet var egnad att stärka honom i det hopp, hvilket redan uppfyllde hans själ med herrliga drömmar om en lyckligare framtid. (Forts.)