som ni var då ni kom till oss. Hvem eller hvad, som än må vara skuld härtill, så får intet dunkelt och hemlighetsfullt finnas mellan oss, dertill äro vi alltför nära bekanta med hvarandra, och dessutom håller jag alltför mycket af er, för att jag länge skulle kunna låta er vara bekymrad, då jag sjelf kan bidraga till att minska edra bekymmer. Nåväl, jag vill då säga er hvarom frågan är. Min son har varit hos mig i dag och berättat mig en märkvärdig historia, som i främsta rummet rör er och — en annan person. Aha! Ert ansigte talar som en bok, och jag ser, att ni redan gissar hvad för en märkvärdig historia jag menar. Nåja, ni får ej vara ond på den hederlige gossen för det; han menar lika redligt med er som jag, och mellan honom och mig har ännu aldrig funnits en hemlighet, i hvilken vi ej båda haft lika del. Ni skall finna detta naturligt, när ni betraktar vårt ömsesidiga förhållande. Han är min son och jag är hans far; våra affärer drifva vi gemensamt, och så sammanhänga äfven våra enskilda angelägenheter med hvarandra. Men hvad nu er beträffar, som helt oväntadt råkat med in i de sistnämnda, så hoppas jag, att ni ej skall finna min inblandning i edra angelägeneter onaturlig. Ser ni, jag är en gammal gubbe och liksom skapad till biktfader. Ni kan således lugnt ha förtroende för mig, likasom ni haft för min son. Till saken således! Jag vill då med ett enda ord säga er, att jag nu lika noga som Ernst känner er historia med den svenska judinnan, och att ni äfven enligt min åsigt befinner er i en tröstlös belägenhet. Menniskor, hur väl de än må mena med er, skola härvidlag föga kuuna hjelpa er. Men när menniskorna lemna oss i sticket med sin hjelp, träder understundom Försynen i deras ställe. Er kan denna Försyn i det föreliggande fallet hjelpa, och såvidt jag med mina jordiska ögon kan öfverse detsamma, skall den äfven hjelpa er. Huru och hvarigenom, skall min son i afton meddela er; det skulle här leda mig för långt och uppehålla mig för länge. Endast så mycket vill jag säga er, och derför har jag i dag kommit hit: låt icke modet sjunka, och höj förtröstansfullt er blick till den Försyn, om hvilken jag nyss talat. Gå lugnt vidare på den väg, ni beträdt, och sörj ej öfver om och när ni skall uppnå ert mål. Jag har under min långa lifstid ofta lärt känna menniskor, som varit i en mera förtviflad ställning än ni, och de ha, i förlitande på