honom, och på hans redliga ansigte låg ett lugn, full af vär dighet, sådant han ej alltid visade då han vid middagstimman lemnade sitt lilla hus, hvilket han blott ogerna gjorde, hu gerna han än besökte sin son. Men tillika visade han en sto bjertlighet mot Reinhold, lyckönskade honom med värme til hans befordran och sade, att han i dag egentligen endast kom mit ut för att se, huruvida den nye professorn ej hade bättr aptit än docenten på sednaste tiden visat sig ega. Straxt efter de båda herrarnes ankomst gick man til bords. Under middagen ökades, om möjligt, den gamle hern goda lynne och han talade med sprittande liflighet om alla handa saker, så att han ännu mera än vanligt uppmuntrad den i dag så glade gästen. Då måltiden nalkades sitt slut, blef den gamle herrn plöts ligt tyst, och allvarliga tankar tycktes börja sysselsätta honom Hans blå öga öfverfor mer än en gång tankfullt hans son ansigte, och då denne märkte fadrens oro, sade han till sin barn: — Lemnen oss nu. Farfar vill tala några ord med os ensamme. Barnen reste sig ögonblickligen, ty farfadrens minsta ön skan var alltid för dem en orubblig befallning. Sedan delem nat rummet, blickade den gamle herrn åter på sin son, son just stängt dörren till matsalen efter de öfrige. — Äro vi nu ensamme, min gosse, frågade gubben, oc! kunna vi vara säkra att ej bli störda? — Vi äro ensamme, pappa, och ingen skall störa oss, sva rade sonen, återtagande sin plats vid bordet. — Godt, då kan jag således tala så, som det ligger mi på hjertat. Och nu vänder jag mig till er, herr professoi fortfor han, i det han riktade sitt klara öga fast på Reinhol — nu vill jag tala ett allvarligt ord med er. Hör pål Reinhold visste i början ej hvad detta hade att betyda men då han kastade en blick på Ernst Schilling och såg ut trycket i dennes ansigte, blef det honom snart klart, att sam talet skulle taga en allvarligare vändning, och inom kort had han äfven gissat ämnet för detsamma. — Min unge vän, tog den gamle herrn med värdighet ti ordet, i det han ett ögonblick med eftertryck lät sin han hvila på Reinholds arm; ni är ej mera så glad och belåte: