Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1867, sida 3

Vv. dan anmälts det en lorgnett och en ring af guld 1 blifvit stulna hos hr Qvensel. Konstapeln Larsson förmente, att lorgnetten blifvit pantsatt af enkan Lustig eller någon annan för hennes räkning och trodde att han måhända skulle kunna få reda härpå. aturligtvis förnekade Lustig att hon innehaft ringen eller lorgnetten. M:ll Charlotte Andersson, som bodde i Lustigs . lägenhet, berättade, att Carlsson ibland varit ute .lom nätterna och hade han föregifvit att han då sarbetat å ångbåtar. Vid några tillfällen hade hon ssett honom ha matvaror och öl med sig hem. Det nämnda täcket hade Lustig sagt sig ha fått till skänks af sin dotter. Vid ett tillfälle, då enkan I Lustig varit mycket i behof af penningar, hade : Andersson, på hennes begäran sålt täcket och fått 19 rdr derför. Andersson hade hört att den hos I Lustig funna servietten tillhörde hr Qvensel och satt hon fått låna den af pigan. i Dessutom hördes 4 andra vittnen, men hade icke annat att meddela än att de varit närvarande när vedboden och skrubben, som icke varit låsta förrän på sednare tiden, öppnades och deruti befintligt sijufgods affördes genom polisens försorg. , För vidare upplysningars vinnande uppsköts målet på 8 dagar, och de tilltalade återfördes till häktet. — I Fredags blef förra pigan Christina Andersdotter från gården Lurås i Spekeröd socken på Inland anhållen för obehörigt vistande här. FölJande dagen lössläpptes hon med förständigande att begifva sig till hemorten, men ungefär en timma derefter uppfördes hon ånyo i vakten af poliskonstapeln Aulin, enär Andersdotter å vägen vid Redbergslid utbjudit till salu 2:ne matskedar af silfver, som hon misstänktes icke ha ärligen åtkommit. Vid afvisiteringen funnos ytterligare hos henne 2:ne dylika skedar, en silfverboett till ett fickur och en guldkedja, märkt med C. M. S. Då enligt journalen i vakten anmälan skett, att en enkefru Eriksson på Guntorp i Starrkärrs socken i Ahle härad dagen förut tappat sådana saker på vägen mellan Lerje och Redbergslid, blef Andersdotter, som förtegat fyndet och velat sälja detsamma, införpassad till cellfängelset. Hon var i går inställd till förhör hos poliskammaren, då det bekräftade sig att de omnämnda persedlarne tillhörde fru Eriksson. Andersdotter sade att hon i Thorsdags å vägen vid Hospitalet hittat en redikyh, i hvilken skedarne, boetten och kedjan legat. Redikylen jemte ett papper, som var ett anmaningsbref från Hypotheksinrättningen, hade hon kastat från sig i en grop. Aulin upplyste, att Andersdotter uppgifvit att en fru i Kongelf skulle ha skickat henne hit för att afyttra effekterna, men att hon förgäfves sökt att sälja dem till någon af härvarande guldsmeder. Ingen hade velat gå in på en sådan affär. Målet remitterades, och Andersdotter qvarstannar i häktet. (Från Stockholm.) Olaga häktning. Klensmedsmästaren A. J. Löfvendahl har till Stockholms rådhusrätt instämt två poliskonstaplar, med yrkande om ansvar å dem för olaga häktning. Hr Löfvendahl har derjemte till justitizekanslersembetet ingifvit en skrift, hvari han, utan att dock äska någon åtgärd å justitixekanslerns sida, anmäler de olagligheter ifrågavarande konstaplar begått mot honom, för att, såsom det i skrift heter, lemna ett bidrag till belysande af polis sendets tillstånd i hufvudstaden. I nämnda sk relaterar hr Löfvendahl den passerade händelsen sålunda: Då jag Tisdagen den 20 Augusti kl. 5 e. m., efter besök hos en i huset n:o 29 Stora Badstugatan å Norrmalm boende affärsvän, kom ned på gården till nämnda hus, blef jag af poliskonstaplarne n:o 81 Åberg och 83 Segerqvist anhållen, under uppmaning att jag skulle bekänna mig hafva samma dag stulit en ko, äfvensom uppgifva de närmare omständigheter, under hvilka denna stöld skulle hafva skett. Förvånad öfver ett sådant tilltag, förklarade jag mig icke alls förstå hvad det skulle betyda, tilläggande, att något groft misstag måste ligga till grund för detta konstaplarnes besynnerliga beteende. Men denna invändning besvarades fortfarande med att skymfa mig såsom tjuf, hvarefter de befallde mig att följa dem till huset n:o 31 vid samma gata. Väl vetande följderna af att icke blindt underkasta sig polismäns maktspråk, följde jag med, visserligen utan motstånd, men dock under allvarlig varning för de följder, som bemälde konstaplars nu beskrifna handlingssätt kunde för dem medföra. Sedan vi kommit in på gården till sistnämnda hus, utpekade konstaplarne för mig en der stående ko, under tillfrågan om jag kände igen henne, dervid uppmanande eller, rättare sagdt, befallande mig erkänna, att jag på samma dags förmiddag stulit densamma och öfverlemnat henne till en närvarande landtbo, för att af honom för min räkning försäljas. Jag bedyrade min oskuld, varnande både den gamle mannen och de båda konstaplarne för följderna af att sålunda för ett så groft brott antasta en välkänd och välfrejdad medborgare. Men det oaktadt upphörde icke konstaplarne att, under en begapande folkhops åhörande, håna och skymfa mig såsom en fräck gortjusP-, förande mig slutligen, under hotelse att de nog visste medel att förmå mig ti kännelse samt under samma folkhops efterföljande, till polisvaktkontoret i Adolf Fredriks distrikt, hvarest jag ånyo underkastades ett skymfligt förhör. Jag upprepade min försäkran att jag vore oskyldig till det ifrågavarande brottet och erbjöd mig att med flera namngifna personers intyg styrka, att jag den dagen icke varit utom hufvudstaden; men icke destomindre behandlades jag fortfarande såzom den verklige tjufven och blef i enlighet dermed af bemälde konstaplar lika skymfligt hemförd till min uppgifna bostad. Icke långt efteråt hade den stulna kons innehafvare erkänt sig vara den verklige tjufven samt att jag vore en för honom alldeles okänd person och till alla delar omedveten om det af honom föröfrade brottet; i följd af hvilken bekännelse de ofta nämnda konstaplarne funno för godt underrätta mig, att jag icke längre behöfde från deras sida frukta några trakasserier i och för nämnda mig påbördade tjufnadsbrott. — — Telegram. RRRA. I 9