Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1867, sida 2

— Hvilken blick ni har! sade ham. Tror ni då, att de behöfs ett serskildt skäl, för att en gång se er i er morgon toilett? — Det är ändå möjligt, svarade hon med tilltagande all var. Att ni har ännu något anvat på hjertat, såg jag på e redan innan ni stigit alldeles uppför trappan. — Ni ser skarpt, anmärkte Reinhold småleende, och denn: gång har ni verkligen rätt. — Ser ni! Jag visste det ju! Och nu ut dermed — hvad vill ni mig? Reinhold fattade hennes hand. — Det är något allvarligt, Jane, sade han kärleksfullt och ni får ej upptaga det illa, sedan det sysselsatt mig nästan hela natten. . Jane blef uppmärksam och hennes ansigte antog det allvarliga, nästan sorgsna uttryck, som alltid visade sig derpå när hennes vän kom att tala om deras ömsesidiga förhållande. — Det har sysselsatt er hela natten? frågade hon. O, så sig det fort! — Lofvar ni då att uppfylla min bön? frågade han mildt. — Ni har således en bön! Kan jag då uppfylla den? Det vill säga, ligger detta uppfyllande inom de gränser, hvilka jag uppdragit för mig och dem ni känner? — Ja, det ligger inom dessa gränser. — Säg då hvad ni önskar. Efter en paus sade Reinhold: — Jane, ni kallar er inför verlden Norrmanson; ingen känner ert verkliga namn — får ej heller jag veta det? Öfver Janes ansigte sväfvade en dyster skugga, och hon blef blekare än förut. — Det är sällsamt, hviskade hon, hur har ni kommit att tänka derpå? — Det är alls icke sällsamt, att en man, som älskar en qvinna, älskar henne så, som jag er, äfven önskar veta denna dvinnas namn. — Altså derför vill ni veta det? Derför? Men ni glömmer, att ni endast är och får vara iin vän, hviskade hon knappt hörbart. — Äfven såsom er vin, och såsom sådan först riktigt,