Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1867, sida 2

— —— — har jag rättighet att bli invigd i denna er hemlighet — eller skall den fortfarande bli en sådan för mig? — Nej, det är ej nödvändigt, och jag vet egentligen alls intet skäl att förtiga mitt verkliga namn för er. Men ack, det blir mig svårt att uttala detta namn. Det har ej gått öfver mina läppar sedan jag ej längre får bära det. Men — för er vill jag dock nämna det. Jag heter Miriam — eller förkortadt Jane — altså Jane -— Marcus. — Jane Marcus! Så! sade Reinhold med eftertryck. Och er far? — Han heter äfven Marcus, naturligtvis, Simon Marcus. — Simon Marcus! Jaså! Och han bor ännu i Göteborg? — Visst bor han der — men, min Gud, hvarför vill ni veta allt det der? Ni visste Ju redan, att min far bor i Göteborg — ni börjar skrämma mig — Reinholds ansigte antog ett gladt och belåtet uttryck, så att äfven Jane genast lugnade sig. — Oroa er ej, sade han vänligt, ni har intet skäl dertill. Men nu tackar jag er — nu åtskiljer oss ju ej vidare någon hemlighet. Altså Miriam är ert egentliga namn! Det är ett vackert namn. — Tycker ni bättre om det än Jane? — Nej, under detta namn har jag lärt känna er och under det skall ni alltid förbli boende inom mig. Jane låter mjukare, mildare än Miriam, och — och — — Och likväl är jag så hård, vill ni säga, icke sannt? I detta ögonblick slog klockan på den lilla jernkaminen åtta. Reinhold sprang upp från stolen. — Det ville jag ej säga, svarade han — men huru? Är klockan redan åtta? Då har jag försummat mig svårt. Jag hade lofvat att följa herr Schilling ett stycke på väg till staden, och han går vanligtvis klockan åtta. — Så skynda, ni träffar honom kanhända ännu, sade Jane något beklämd. Men får jag ej återse er i förmiddag? — Får jag komma? frågade han med strålande blick. Jane nedslog ögonen, men räckte honom hastigt handen. — Gå, sade hon sakta, och råka er vän. Hälsa äfven lickorna. — Hur dags kan jag vänta er — morgonen är så acker. —