Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1867, sida 2

UTRIKES. FRANKRIKE. France innehåller följande artikel: Det gifves för ögonblicket endast tvenne! stora internationella frågor i Europa, likasom det endast gifves två äregiriga makter, som äro i stånd att sätta verldsfreden på spel. De tvenne frågorna äro den tyska och den turkiska, och det är i Berlin och Petersburg, som man hyser äregiriga planer, hvilka hota freden. Det är en gräns satt för begge dessa makters sträfvanden genom traktater, på hvilka den europeiska rätten hvilar. Den ena traktaten undertecknades i Paris år 1856, och denna traktat gick ut på att hämma Rysslands eröfringspolitik vid Svarta Hafvet; den andra, som undertecknades i Prag förlidet år, gick ut på att hindra Preussens utvidgning utöfver Main. Hela Europa har stillatigande eller uttryckligen erkänt de principer och faktiska förhållanden, som sanktionerats genom dessa begge diplomatiska öfverenskommelser. Sedan den gamla rätt, som koalitionen af år 1814 byggde på falska principer, blifvit tillintetgjord, måste de nämnde tvenne traktaterna betraktas som den förnuftigaste och säkraste grundvalen för den nya rätten, och för att upprätthålla samt — ifall så behöfves — garantera dem, böra stormakterna sluta sig tillsammans mot alla, som vilja kullkasta eller kringgå dem. Utgår man från denna synpunkt, så är det tydligt, att det icke behöfves uttryckliga allianser eller en ofoch defensiv kooperation för att tillvägabringa den så naturliga öfverensstämmelsen mellan Frankrike, Österrike och England. IIvad dessa makter hade för afsigt år 1856, då de beskyddade Turkiet, under det de tillika fordrade, att detta land skulle göra kraftiga och ärligt menade ansträngningar för att befrämja den politiska och sociala utvecklingen, är ännu beständigt målet för deras politik. Likasom då tänker ingen af dem att göra eröfringar på Turkiets bekostnad; men de vilja icke heller tillåta, att en enskild makt söker bemäktiga sig sultanens rike och kullkasta alla vilkoren för Europas jemnvigt vid Bosforen. Hyad de nämnde makterna gingo in på, då de förlidet år medgåfvo, att det bildade sig ett nordtyskt förbund intill Main, och med förpligtelse för Preussen af en gränsrättning i Nordslesvig, erkänna de ännu i detta ögonblick med samma lojalitö. Ingen af dem hotar Tysklands sjelfständighet eller område, och ingen af dem tänker på någon förändring i hvad förlidet års händelser åstadkommo. Men de skola icke heller tillåta, att Main