Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1867, sida 2

an 101SVATas nos en jemnstark makt, så ir den otörlätlig hos den svage, hvars rsta pligt är att hålla sig, såsom man ger, på mattan, intilldess han blifvit stark nog att uppbära de stora orden i handling. Men det finnes också en högre grund för ett annat betraktelsesätt rörande Ryssland, och den ligger uti den ytterst märkvärdiga utvecklingsprocess, hvari detta stora land befinner sig. Genom upphifvandet af lifegenskapen och framförallt genom det sätt, hvarpå man måst dervid så tillväga, skall Ryssland blifva Europas mest demokratiska land. Under det nemligen öfverallt eljest i vår verldsdel jordbesittarnes fåtaligare klass höjer sig öfver en arbetarebefolkning, som icke eger nåson tryggad tillvaro, så hafva i Ryssland alla de frigjorda lisegne fått sig vissa jordrymder tillerkände såsom deras enkilta besittning. Rysslands hela jordbrukande arbetarcbefolkning blir alltså på samma gång jordegande, med undantag af de arbetare, som de större godsegarne måste anställa och hvilka de hafva ytterst svårt att erhålla. Denna djupt ingripande sociala reform kan ej undgå att utöfva ett omitligt inflytande på Rysslands hela odling och politiska system, och detta i en icke afläg sen framtid. Då blifva de mäktiga häfstängerna för den materiella förkofran, som Ryssland redan tillegnat sig uti sina kommunikationsanstalter, m. m., medel i folkets hand, för höjande af dess både välstånd och bildning. Sanma folk, som man nu anser sig böra beteckna genom knutpiskans emblem, skall då framstå såsom en förening af srie män, hvilka med ömkan betrakta ,,det hvita slaveriet i Europas öfriga länder, som skryta af sin civilisation. Ryssland har då upphört att representera barbariet; despotismen, feodalismen och prestväldet hafva då gifvit vika för folkmakten. Sådan är Rysslands framtid och deraf äro många ädla sinnen i det stora landet redan genomträngda. Härmed saunnanhänger ock deras sträsvanden att samla de slaviska folken omkring en kärna, och äfven denna rörelse är förtjent af vår uppmärksamhet och vårt bifall. Ty ju mera de beslägtade delarne koncentrera sig, desto mera afsöndra de ifrån sig de olikartade. Och ju mera Ryssland finner sig upptaget af detta inre arbete, desto mera måste det afhålla sig från alla planer utåt. Så har man all anledning antaga, att Ryssland vill stå i ett godt förhållande till de skandinaviska staterna. Afven om man icko fäster sig d de yttringar af en sådan stämning, som kommit den svensknorska eskadern till del, så framgår det af hela den politiska ställningen i Europa. Det är vår skyldighet — likasom äfven klokheten det bjuder — att härutinnan visa snarare ett tillmötesgående än tvertom. På samma gång böra vi dock allvarligt betrygga vår sjelfständighet förmedelst ett genomfördt nationalsörsvar, så ordnadt, att ingen grannstat dermed hotas, men också ingen må djerfvas störa vårt eget lugn. En gång kommeni denna fasta och trygga ställning, skall den skandinaviska halfön kunna utan afund och utan fruktan betrakta hvarje annat lands och sålunda äfven Rysslands framåtgående på odlingens bana, hvaraf vi hafva allt att vinna, men intet att förlora. — — —1— —— — -P —— — Våra ord rörande folkets både ri tighet och skyldighet att, under en ostadig väderlek, inberga sin gröda äfven på Söndagen, har framkallat följande genmöle i Wäktaren: Den nu förhanden varande skö vit Göteborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning ett såsom det synes kärkommet tillfälle att angripa det på landsbygden ännu lyckligtvis på de flesta ställen bestående söndagshelgandet. Tidningen sramhäller att vi nu, om god väderlek fär förtsara, i allmänhet kunna motse ett godt år — men, anmärker tidningen riktigt nog, denna utgång beror väsendtligen på inbergningen, och denna återigen ser H.-T. redan på förhand lyckligt verkälld, om våra landtmän blott veta att på bästa tt begagna tiden, d. v. s. Söndagen. Lika litet som vi vilja jäfva H.-T:s påstående, att det redliga, idoga arbetet redan jör sig är en gudstjenst och att ,, mannen som plöjer och sår och mannen som skördar kunna utföra dessa förrättningar med sinnet fyldt af hängifvenhet och fromma tankar-, lika litet kunna vi i denna möjlighet se ett skäl för upphäfvandet af lagens stadganden om sabbatsbrott — och det är just dit som IL-T. syftar. etiden har gifIcke torde det vara H.-T. obekant, att våra lagstadganden i förevarande fall ingalunda äro Sa: absolut förbjudande, att fördenskull våra skördar behöfva förstöras på fälten; men vi skola hoppas och bedja, att Gud, som gifver oss skörden, äfven vill gifva oss en sådan väderlek för dess inbergande, att icke Söndagen må behöfva användas för att Fädda hvad som räddas kan-, utan att den trötte arbetaren må på denna dag få infinna sig i templet och bringa Herren sitt lof för det arbete, han under veckan fått utföra. Då vi sålunda medgifva söndagsarhetets berättigande, undantagsris, ,der stort nödfall så fordrar, protestera vi deremot fortfarande mot H.-T:s sätt att från bibelspråk, som rättlärdiga endast dessa undantag, vilja sluta till söndagsarbetets berättigande såsom Tegel. Endast ur rent materialistisk — eller, som H.-T. behagar kalla det, borgerlig — synpunkt finner H.-I. det , godt och välsignelserskt, att arbetaren kan hafva hvar sjunde dag ledig till hvila eller förströelse (i); men är då IL-T. icke mäktig att fatta någon ädlare, djupare grund för sabbatens helgande? Bör den krassa egenuyttan vara den högsta normen för alla vära handlingar, det högsta mål, dit vår själ bör lyfta sig? Rodnar icke förf. i Handelstidningen att bekänna något sådant om sig sjelf? Såsom läsaren finner, har Wäktaren icke med ett enda ord vidrört den vigtiga omständigheten, att det mosaiska sabbatsbudet gäller Lördagen, men ej Söndagen, och att Nya Testamentet uttryckligen protesterar mot den fariseiska sabbatarianismen. Icke heller låtsas Wäktaren om; att ( vår framställda uppfattning, hvaröfver Wäktaren anser att H.-T. borde rodna, är alldeles densamma som d:r Martin Luther framställt i sin förklaring (i den stora!. katechesen) öfver 3:dje budet. Att göra , borgerlig synpunkt liktydig med ,, materialistisk, och att kalla en behörig omvårdnad om sin grödas inbergning för ,, krass egennytta, är en begreppsförvirring å Wäktarens sida, som tillhör bladets skaplynne. Den internationella fredskongressen, som den 9 i nästa månad sammanträder i Geneve, skall. enligt det af centralkomitån unnAginrda nrnaoram dicEnftaora fyllan dA