Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1867, sida 2

c o föteborg den 31 Augusti. Af allt hat är intet mera oskäligt och förnuftigt än nationalhatet. Det har upptt derigenom att närboende folk, hvilka lan eller aldrig kunnat förlikas, legat i ejd med hvarandra och anställt mer eller nindre grymma härjningståg in på hvarmdras områden. Detta gällde de gamla iderna; men derefter har det, till regeln, varit den högre politiken — den furstliga naktoch ärelystnaden — som bragt folken härnad. De sednare hafva varit mer ller mindre blinda verktyg åt denna poitik, och såsom sådana hafva de af hjerats lust — ty det har nationaloch soldatiran bjudit — skjutit och huggit ihjäl warandra. Lemnade åt sig sjelfva, skulle vära dagar nationerna, der deras gränsinier blifvit bestämda, ingenting högre inska än att få vara i fred och lemna mdra i fred. Vilja vi närmare undersöka grunden ör det nationalhat från svenska folkets ida mot Ryssland, som ett ech annat tsärdigt tidningsblad i vårt land ännu ker nära, så finna vi, att den är ytterst vag. Det är svenskarne, som gjort ouppörligt intrång på Rysslands område, men cke tvertom. De gräsliga härjningarne ster Carl XII:s död voro en gengäld mot lenne halstarrige konungs inträngande i tysslang och hans plan att spränga hela let ryska riket. De landsdelar, som Ryssand derefter tillskansade sig, med segraens rätt, voro icke svenska. Sedermera började Ryssland skära in i inland, men den första af dessa inkräktvingar var helt och hållet svenskarnes egen skuld, då de, fanatiserade af rysshat, börade kriget 1741, som utfördes lika elänligt, som det var oförnuftigt begynnt. Med Finlands och Alands förlust 1809 Commo rent svenska befolkningar under kysslands spira. Det var lemmar bortyckta från vår egen kropp, men det var j ryska nationen, som vållade detta, utan Jska politiken, som begagnade sig af hufvudlösheten och halstarrigheten hos den regent, som då beherrskade vårt land. Vi hafva emellertid skäl att betrakta len ryska politiken — dess regeringssystem — med både ovilja och fruktan, men vi nafva ingen anledning att hata det ryska olket. Och vi böra då ingalunda göra let solidariskt med dess regeringssystem, itan fastmer noga skilja dessa åt. Vi vöra öppet förklara, att vi med ryska naionen hafva ingenting obytt, att vi tvertm önska lefva med henne i fred och god srannsämja; att vi glädja oss åt dess framteg på odlingens bana, och att vi — i ländelse af en konflikt med dess regeing — frikalla nationen från all delakighet deri, så länge den ännu icke eger