Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1867, sida 2

uppmärksamme gästen tyckte sig finna, att hans värd redan länge väntat honom med någon otålighet. — Kommer ni ensam nerifrån? frågade den gode herr Schilling, sedan de hälsat på hvarandra. — Ja, min vän, jag kommer ensam, som ni ser. Fröken Jane var trött af resan och hon ber er och damerna ursäkrkta henne. Hon behöfde hvila, sade hon, och ville derför gå ti digt till sängs. Ernst Schilling smålog, och i hans redliga blå öga. lyste en stråle af belåtenhet. — Det är mig kärt, sade han, att ni i dag ej tagit med er fröken Norrmanson hit upp. Mina döttrar ha flugit ut, En at deras väninnor kom hit med en vagn och har Ined halft vålå enleverat dem från mig. De stanna till aftonen i staden och vi äro således ensamme. Det passar förträffligt; jag har redan länge önskat att få vara ostörd med er en afton, mem flickorna ha alltid varit mig i vägen och jag har ej ät mitt nödvändiga samtal med er velat gifva skenet af ett hemlighetsfullt eller utomordentligt vigtigt, ehuru det, öppet och ärligt sagdt, synes mig vigtigt nog. Reinhold blickade vid dessa ord, hvilka yttrades med allvarlig min och likväl med en anstrykning af förlägenhet, något förvånad upp, och då han nu kallade sin vanliga skarpsynthet till bjelp, varsnade han på den ädle, framför honom stående mannens ansigte en egendomlig olandning af redligt allvar och vänlig välvilja, och liksom om en inre röst tillhviskat honom det, visste han på ögonblicket hvad som skulle bli ämnet för det honom förestående samtalet, — Jag står till er tjenst, käre vän, sade han, ögonblickligen återvinnande fattningen; ty doktor Reinhold Strahl var en man, som ej så lätt bäfvade tillbaka för en svår uppgift samt genast med allvar och eftertryck gick att behandla: en sak, hvilken äfven en annan visade sig böjd att behandla allvarligt och eftertryckligt. — Kom, kära doktor, tortfor Ernst Schilling med en bifallande nick och tog sin gäst under armen; följ mig upp till mitt arbetsrum i öfra våningen. Vi äro der mera ostörda än här nere, och ingen i hela huset skall afbryta oss ett enda ögonblick förr än vi sjelfva önska det. Reinhold följde, något tankfull och förberedande sig på