Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1867, sida 2

— Hur skulle jag kunna vara det! Har ni någonsin sett mig vara ond på er? — Nej, men ni måste taga mina nyckfalla beslut endast för hvad de verkligen äro — nemligen just för nyckfulla ingifvelser hos en — en af sitt öde ängslad qvinna. Reinhold fasthöll hennes hand. — Var er afskedshälsning i förrgår äfven en sådander nyckfull ingifvelse? frågade han. Hon skakade vemodigt på hufvudet och blickade sorgset på hans ansigte, i hvilket hela hans smärta uppenbarade sig. — Nej, sade hon, den var. allvarligt menad. — Men jag tager den likväl ej för fullt allvar — — Det vore då er skuld, icke min! — Och är då ert närvarande lif verkligen så ödsligt och grått och kallt för er? Hennes hand ville draga sig ur hans, men han fasthöll den fortfarande. — Släpp min hand, hviskade hon, så skall ni få svar — icke förr! Han tryckte handen och släppte den sedan sakta. — Seså, sade han, och nu ert svar? — Här har ni det: ja, nu — och hon betonade starkt detta ord — nu är det åter ödsligt och grått och kallt — och nu farväl! Reinhold skakade på hufvudet, liksom ville han säga: Jag förstår er ej! och han hade verkligen ej heller förstått henne, emedan han i sjerran sökte hvad som måhända låg honom så nära. Fortfarande sysselsatt med detta fåfänga sökande, lemnade han henne, utan att veta, utan att ana, att hennes blickar följde honom tilldess han var försvunnen bakom den ; första krökningen af vägen. Ack, han anade ej heller, att han nu började en väg, vid hvars slut-likasom ett klart strålande öga vid dess början djupt bedröfvadt blickade efter honom — ett annat öga vänligt och deltagande väntade honom. Då Reinhold uppstigit för de sista trappstegen till den platå, på hvilken hans värds hus stod, såg han denne med en hos honom ovanlig tankfullhet gå fram och tillbaka utanför den täcka blomsterträdgården. Men såsnart han varseblifvit Reinhold, gick han honom något hastigt till mötes, och den