Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1867, sida 2

domar och herrliga klimat innebära löftet om en sådan framtid, såvida ej folkets ande blifvit, under den katholska kyrkans inflytande, alldeles förmörkad och försoffad. Hvar och en som något läst historien känner det blomstrande och lyckliga tillstånd, hvari Spanien befann sig under Mohrernes 700-åriga välde. Det var hufvudsakligen på lemningarne af detta välstånd, som den första kristna monarkien i Spanien höjde sig till den första makten i Europa, att icke säga i verlden, hvilken makt dock snart sjönk i den mån som religionsfanatismen fördref och förödde hopar af landets idogaste befolkning och bragte rika biländer till affall. Så har Spanien under tidernas lopp sjunkit allt djupare ned i bigotteriets och sedeslöshetens dy, hvarpå följt en vanmakt, som ställt landet i sednaste tider utanför allt politiskt inflytande, om också för ett ögonblick, vid kriget mot Marocko — under nuvarande revolutionschefen general Prims ledning — verlden med en viss förvåning förnam, att Spanien ännu var mäktigt af en kraftyttring. Spaniens närmaste framtid ligger, såsom sagdt är, i den nu började revolutionens sköte. Blir den åter qväfd, så skall nationen ytterligare någon tid hållas bunden vid den sämsta af styrelser, intilldess antingen en ny revolution utbryter, eller ock allt sönderfaller i en fullständig upplösning. Under tiden ingå underrättelser från ett annat af Europas sydliga stater utaf ganska öfverraskande art. Turkiet har inträdt på reformernas bana! Hvem hade väl anat något sådant? Detta mest, rätttrogna af alla välden, inför hvars Islamistiska befolkning alla andra trosbekännare voro , otrogna hundar, har infört religiös fördragsamhet i sina lagar och institutioner ända derhän, att kristna kunna och skola blifva medlemmar af statens styrelse. Huru dessa reformer — ständigt fortsatta yttringar af ,tidens orooch ,ondska — skola mottagas af de rättrogne Ulemas — turkiets ,,fariseer och skriftlärde — återstår ännu att erfara. Om någonsin ,thronen och kyrkan utgjort hvarandras stöd, har det varit under den höga Ottomaniska porten, hvars regent har haft fördelen — likasom kejsaren i Ryssland — att sjelf vara sin kyrkas påfve, utsträckande såsom sådan sitt andliga inflytande till alla Mahomedanska länder, som icke äro schismatiska (såsom t. ex. Persien). Denne profetens ättling (?) och efterföljare har nyligen hedrat det hedniska Europa med sitt höga besök, och har derunder kommit underfund med många saker, hvarom hon hittills ej drömt. Hans förvånade öga har derunder mött uppenbarelserna af den stora europeiska odlingen, och han har ej velat att hans land skulle vara sämre än de andra. Men ett har han troligen ej förstått, nemligen hvilken roll friheten — den politiska och borgerliga — spelat i detta stora arbete Eller skulle man verkligen komma derhän, att få helsa Turkiet såsom ett al Europas konstitutionella länder? Det är föga troligt, likasom det är all anledning att befara, det den höge sultanens ögonblickliga ansats snart återfaller i der vanliga muselmanska apathien, likasom och att hans dekreter på det kyrkliga området mera äro en följd af fruktan för Rysslands inblandning, än af en upplyst fördragsamhet. Emellertid äro dessa företeelser rät märkliga, utgörande nya intressanta bi drag till vår samtids historia, denna tid hvilken, såvidt vi förmå dömma, utgör et bland de aldra betydelsefullaste momen. ter i den menskliga utvecklingens maje stätiska gång. ND mm mA