Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1867, sida 2

höteborg den 30 Augusti. Den bekante spanske generalen Prim har utfärdat tvenne proklamationer, hvari han öppet uppfordrar spanska folket och armeen till att uppresa sig mot sin lagliga styrelse, och nästan hela Europas press har återgifvit, med mer eller mindre bifall, dessa revolutionspredikningar. Regeringarne hafva mottagit saken med en tystnad, som är ominös nog, när man jemför den med deras beteende under förflutna tider, då det gällde att bekämpa revolutionens onda andar, hvarom särskilt Spanien haft en sorglig erfarenhet. Den nu började spanska rörelsen har samma karakter som föregående revolutioner i detta land. Den utgår icke från hufvudstaden, utan från landsorten, och den söker sitt stöd, men icke sitt motstånd hos armen. Sådant vore näppeligen möjligt, derest icke dels framstående militära chefer, hvilka funnit sig kränkta af regeringen, trädt i spetsen för revolutionen, dels regeringens uselhet bragt bela nationen och alla dess bäste män till misströstan om landets räddning på annan väg än våldets, hvilket i sjelfva verket är blott att möta lika med lika, sedan långt för detta lag och rättvisa upphört att leda spanska regeringens handlingar. Om utgången af den nu med allvar började revolutionen kan man ännu icke döma, då underrättelserna från Spanien äro ytterst otillförlitliga; men om det bekräftar sig att insurgenterna lyckats bemäktiga sig några fasta punkter, såsom deni krigshistorien kända fästningen Saragossa, så bör man hoppas — vi säga med afsigt: hoppas — att rörelsen skall vinna den kraft, att den kan vidare fortgå, intilldess den bortsopat denna eländigaste af alla nuvarande monarkiska styrelser, som på samma gång utgör den sista ännu regerande bourbonska dynastien. Ty den revolution, hvarom nu är fråga, kan icke sluta blott med en ministere-förändring, utan måste draga med sig den usla Isabellas thron, hvarpå utan tvifvel följer ett utropande af Portugals regent till konung äfven i Spanien, verkande en naturlig förening mellan den spanska halföns tvenne riken. Detta politiska syfte, som är uppenbart, är dock, med all den betydelse, som måste densamma tillerkännas, en underordnad sak, jemförd med den sociala reformation, som måste deraf blifva en följd. Prestväldets timma är då slagen äfven hvad Spanien angår, det land, hvarest det ännu, till nationens olycka, haft sitt sista bålverk. Så vore i det närmaste detta gräsliga ok lyftadt från Europas hjessa. Frigjordt från detta ok, behöfver Spanien blott en någorlunda god politisk styrelse, för att utveckla sig till kraft och anseende. Landets stora naturliga rike