Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1867, sida 1

kunde ändå ej ändra det. Mitt hastiga aflägsnande var nödvändigt — jag hade affärer, vigtiga aflärer — — Men hvar har ni varita — Måste ni veta det? — Jag måste det ej, men jag önskar af mycket naturliga skäl att veta hvar — min väninna lefvat och andats dessa tre dagar — — Godt, jag vill då säga er det. Jag har varit i Cuxhafen — — I Cuxhafen? — Ja, jag hade dessutom ännu ej sett denna plats, och der är så tyst och behagligt i närheten af det brusande hafvet — : — Ack, hvarför sade ni mig det ej? Jag har ej heller sett Cuxhafen och hade så gerna gjort er sällskap dit. : — Det lät sig ej göra denna gång; jag ville en gång vara ensam. Men nog nu med frågor; ni är för nyfiken och vill veta alltför mycket genast. Kom heldre in i rummet; det är ännu för fuktigt här ute. Ack, det långvariga regnet! Det har äfven för mig försvårat den obehagliga resan. Han följde henne in i rummet, i hvilket hon inträdde med ett beundransvärdt lugn. Men med hvilken möda hon beherrskade sig, hur hon tvingade sitt ansigte till detta lugn, för att ej för honom förråda sin djupa glädje öfver att återse honom; det märkte icke Reinhold, som sjelf var alltför upprörd, för att denna gång kunna vara en uppmärksam betraktare. Men sedan han inträdt i rummet, der allt så fredligt och tyst stod i den gamla ordningen, då blef äfven han småningom åter lugnare, och då han nu uppmärksammare riktade sin blick på henne, betraktade han henne full af förvåning, då han alls icke kunde förklara hvad som föregått inom henne, och hvad som ingifvit henne ett sådant lugn, sedan hon ju, innan hon afrest, visat en så upprörd sinnesstämning. Men ack, han visste ju ännu ej hvilket starkt hjerta, som klappade i denna underbara barm; han visste ej att Jane fattat det oåterkalleliga beslutet att vara och förblifva hans väninna, men att med all makt och på bekostnad af sin egen lycka kämpa mot den passion, hvilken stormade lika våldsamt i hennes hjerta som i hans. Så sutto de då snart åter på den lilla soffan och pratade