Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1867, sida 1

got sätt blir er möjligt, så tag henne med er hit till aftonen; då skall hon bigta för oss hvar hon varit så länge. Reinhold hörde knappt hvad Margaretha sade; han höll redan hatten i handen och aflägsnade sig hastigt. Så brådskande som denna gång hade han ej på länge vandrat nedför berget, och nästan andlös framkom han till det lilla huset. Var hon verkligen återkommen? Skulle den lyckan vara honom beskärd att ändtligen få återse henne? Så frågade han, ännu alltjemnt tviflande, sin sjelf. Ja, denna lycka var honom beskärd, ty redan i den öppna dörren till den lilla salen kom hon sjelf, den så smärtsamt saknade, honom till mötes, och då han med ifrig brådska riktade sitt öga på hennes ansigte, fann han det lugnare, mildare än någonsin, och tillochmed det nästan ständiga uttrycket af hennes djupa sorg var försvunnet derifrån, då hon återsåg honom och redan på afstånd lyfte handen emot honom till hälsning. — Jane! utropade han ändtligen, sedan han fattat hennes hand, hjertligt tryckt den och sedan pressat sina läppar derpå; Jane, ni är således återkommen? — Ja, jag är återkommen, svarade hon med en lätt förlägenhet, och nu god dag, herr professor! Jag lyckönskar er af allt mitt hjerta. Jag fick redan på vägen af Margaretha höra, hvilken utmärkelse, som blifvit er till del under min frånvaro. — Jag tackar er likaledes af allt mitt hjerta, svarade Reinhold, då hon dervid nedslog ögonen, för att ej nödgas blicka in uti elden i hans; men har ni endast att hälsa professorn i mig? Hon dröjde ett ögonblick med svaret; derefter uppslog hon åter långsamt ögonen och sade, betraktande honom med en full blick, varmt och hjertligt: — Nej, äfven vännen. Så menar ni ju, icke sannt? — Ja, så menar jag. Och återser jag äfven i er — väninnan? — Ja, den trogna väninnan tillochmed! hviskade hon. — Nå, då är jag nöjd. Men hur kunde ni öfverge mig så hastigt, så utan all förberedelse? Tänkte ni ej på hvilken verkan er frånvaro skulle, måste göra på mig? — Tyst, tyst! jag sade mig sielf allt det der, men jag