Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1867, sida 1

vilja jaga alla mina pulsar med stormsteg honom till mötes. I sådana ögonblick af hoppfull väntan har jag så oändligt mycket att säga honom, allt, som lefver inom mig, flödar till mina läppar, och — huru underbart! — när jag då ser honom brådskande stiga uppför berget, ser hur hans ögon redan på afstånd söka mig, då förstummas jag plötsligt, mitt bröst är liksom hopsnördt, och när han då står framför mig, betraktar han mig frågande och sorgset, liksom hade han blifvit beröfvad sitt hjertliga emottagande, hvilket han — såsom jag blott alltför väl vet — brukar tänka sig så skönt och på vägen utmålat för sig med tusende bilder, Jenny, Jenny, hvilken underbar, stor, gudomlig känsla är icke en sådan lycklig olycklig kärlek! Jag lefver ofta i ett enda ögonblick dubbelt, tredubbelt, tiodubbelt. Jag älskar Gud, min skapare, mera än förr; alla menniskor stå mig närmare, och mig sjelf betraktar jag såsom ett fremmande väsende och frågar mig med förvåning hur det är möjligt, att man så högt kan tillbe och älska en så mensklig, bräcklig, svag varelse. Men honom, honom ville jag då draga icke till mitt bröst, utan in i mitt bröst, på det hans hjerta måtte slå i mitt och ett och samma blod kretsa genom våra ådror, en och samma tanke darra genom våra nerver, Jenny, ja, jag älskar gränslöst, outsägligt, med en onämnbar salighet och vällust — och likväl älskar jag med onämnbar smärta och ve; ty ack, jag får, jag får ju ej älska, under det hela mitt lif, hela min tillvaro, mitt väsende och mina tankar äro kärlek, outgrundlig kärlek! Detta förfärliga medvetande: du får ej älska! har redan ofta bragt mig till förtrislan och jag har hittills förgäfves sökt efter medel att undandraga mig denna ödesdigra kärlek, att undvika den och att dölja mig för hela verlden, således äfven för honom. I dag på morgonen — jag skrifver detta på natten, den sorgligaste natt i mitt lif — råkade jag åter i denna förtviflan, då han satt så nära bredvid mig och talade om sin kärlek, och sedan han gått, fattade jag det beslut att, åtminstone på försök, på några dagar skiljas från honom, för att se om och hur jag kan finna mig i denna skiljsmessa, Ja, jag aflägsnar mig, för att ej helt och hållet bli fängslad och tjusad af honom och för att rådslå med mig sjelf hvad jag för framtiden skall taga mig till. O Gud i himlen, min Gud och hans Gud, ingif mig ett råd hvad jag skall göra och låta, ty jag arma älskande, af mitt öde nästan krossade, af min kärlek nästan tillintetgjorda qvinna — jag vet det icke.