Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1867, sida 2

gande gossarne och mycket väl märkt hur ihärdigt och full af förvåning han betraktade mig, liksom hade ett sällsamt under uppenbarat sig för honom. Ack, äfven mig hade det gått nästan likaså, äfven på mig hade han från början gjort ett egendomligt, genom sin bäftighet nästan ängslande intryck, hvilket jag dock, enär det var så nytt för mig, egentligen ej kan skildra. Då han nu nämnde dag lemnade templet, väntade han utanför på mig, i hopp att få veta hvar jag bodde, då ingen kunnat säga honom hvem den fremmande judinnan med det klagande ansigtet var. Men han förlorade mig ur sigte; jag steg hastigt i en tillfälligtvis förbisarande vagn och for ut till mitt ensamma hus i Oevelgönne. Utanför detta hus stod han nu förstnämnde morgon med den goda Margaretha, och du kan föreställa dig hans förvåning, då han så oväntadt och genom Guds skickelse — så kallar han det sjelf — återfann mig. Hvad han egentligen, sedan Margaretha gjort oss bekanta med hvarandra, den dagen talade med mig, vet jag ej mera och visste det ej heller på aftonen samma dag, ty jag var så förvirrad, så förskräckt, så bedöfvad, att jag ej hade någon riktig föreställning om något i verlden. Endast en obestämd fruktan och ångest plågade mig, liksom måste himlen nedstörta på mig, och jag vet i sjelfva verket ej hur jag tillbragte dagen. Endast af aftonen har jag ännu ett någorlunda klart minne. Margaretha hade inbjudit mig till sin fars hus, och jag nekade att komma, dels emedan jag i allmänhet ej gerna vistas bland menniskor, och dels emedan just nyssnämnda ångest syntes afhålla mig från detta besök. Men då vände sig doktorn, med en bön att jag skulle komma, till mig på ett sådant sätt, att jag ej kunde motstå, likasom jag öfverhufvudtaget ända från första gången, som jag såg denne man, förnam den känslan, att jag var honom underdånig, att jag måste lyda honom, hvad han än måtte begära af mig. Detta var visserligen en sällsam, nästan förödmjukande känsla, men den hade äfven något oändligt uppmuntrande; eldande med sig, och sålunda uppfyllde jag då hans anhällan och gick på aftonen upp till min värd. Denna afton hörde jag nu den fremmande tala såsom jag