Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1867, sida 1

vidröra. det, som dock just är kärnpunkten för mitt href i dag Ja, jag vänder och vrider mig omkring den, och dock måste jag slutligen komma den nära, om jag vill ernå min assigt och för dig afslöja hvad jag upplefvat. j Hör således och förvånas, ty — det är denna gång fråga om en man! Ja, min Jenny, det är fråga om en man, med hvilken jag här sammanträffat, en man, som är något helt annat än andra män, och som ännu dertill är kristen — den förste kristne, som kommit i min omedelbara närhet, som fästat sin blick på mig samt vändt sina ord till mig och med bådadera på mig utöfvat en underbar, mig hittills ännu obekant verkan. Men hur skall jag väl för dig skildra eller måla denne man, på det du må erhålla en riktig bild af honom? Det är svårt, mycket svårare än att det skulle kunna lyckas mig; men jag vill likväl försöka det och i främsta rummet berätta för dig hur han sammanträffat med mig. Jag satt en dag, än läsande, än syende, vid fönstret i min lilla sal, då plötsligt en utifrån infallande skugga fördunklade mitt arbete och min bok. Då jag förvånad upplyfte ögonen, för att se efter hvad det var, då såg jag, att skuggan egentligen ej var någon skugga, utan ett us. ett strålande, klart ljus, och mitt mörka inre upplystes plötsligt, liksom genom en underbart tindrande stjerna, af glans och solsken. Ty se, derute framför fönstret stod den goda Margaretha, min värds äldsta dotter, och bredvid henne en man, hvars like jag aldrig sett och ej heller någonsin föreställt mig. Han var stor, smärt och blond, men icke så blond, som många män hos oss i Sverge äro. Hans ansigtsdrag kan jag ej beskrifva för dig, utan endast i allmänhet säga, att de i detalj ej erbjödo något ovanligt. Men det hela, det hela af detta klart strålande anlete — hur skall jag kunna skildra det för dig, för att gifva dig ett riktigt begrepp derom? Det är mig icke möjligt, ty jag vet ej något passande uttryck derför. Men hvad jag kan säga, är följande: hans ansigte var ej skönt, nej, ej heller serskildt utmärkt genom färg eller snitt, men i stället var det på ett ovanligt sätt lifligt, friskt, vänligt, välgörande och i hela sin sammansättning nytt, öfverraskande nytt för mig. : Serskildt måste jag tala om hans ögon, i hvilka jag först