vattnet stod ovanligt högt, så att det gick långt upp på hyddan. Af de två andra bäfverhusen på Åslandsön ligger det ena ungefär på midten af ön, vid en liten ren af elfven, som genomskär ön, och flera hunra alnar skild från de öfriga hyddorna. Det andra af dessa två ligger öfverst på öns östra sida, några hundra alnar från det, som uppfördes 1860. I det hela synes det, som om bäfrarne icke ville bo närmare samman än med 3till 500 alnars afstånd mellan hvarje hydda. Så är åtminstone förhållandet på Åslandsön. Storleken af hyddorna vexlar mellan 30 till 50 fots längd och 6 till 9 fots bredd. På midten är deras höjd omkring 3 tot, och sluttande åt sidorna, så att de ha äggformig skapnad. De ligga på sluttande ställen och vid vanlig vattenhöjd står tredjedelen eller hälften af hyddan under vattnet. Vanligen har hon två utgångar, den ena under vattenytan, den andra åt landsidan. Den sistnämnda utgången begagnas sannolikt endast i nödfall, emedan den aldrig hålles öppen, utan är svagt stängd med jord och små qvistar. Antagligt är, att bäfrarne, der marken tillåter, från hyddans öfra ända gräfva långa underjordiska gångar, hvilka utmynna på betydligt afstånd. Hyddornas väggar ha en tjocklek af 12 till 16 tum och dess höjd invändigt är omkring 20 tum. De äro antingen enkla eller dubbla, det vill säga. afdelade längsefter genom en af jord och små qvistar sammansatt skiljevägg, 12 tum tjock. Hyddan på Mariön är enkel, då deremot den på ostsidan af Åslandsön är dubbel, liksom ock den på öns midt varande, att döma af dess storlek. Invändigt äro de glatt afputsade medelst en seg jordart, som bäfvern tager från botten af elfvens smågrevar. Den enkla, icke afdelade hyddan har invändigt utseende af en lång bakugn. Hyddorna äro byggda ar stammar, grenar och qvistar af asp eller björk, jord och fint gräs från vattendragens botten, samt af större och mindre: flata stenar, som läggas ofvanpå taket, förmodligen för att hindra vattnet från att göra skada. Byggnadsvirkets storlek är vexlande: en del är kubbar af 16 till 20 tums längd och 4 till 5 tums tjocklek, andra stycken åro stänger af 3 till 4 alnars längd och 2 till 3 tums tjocklek; äfven användas en mängd kortare och längre grenar af ett fingers tjocklek. Detta virke tager bäfvern oftast på ett afstånd af flera hundra, ja stundom flera tusen alnar från byggnadsplatsen. När bäfvern har fällt ett större träd, hvilket arbete ej står på lång stund, afbiter han först grenar och qvistar tätt invid stammen, derefter afskär han denna i vissa längder, sådana han tycker sig behöfva. När detta är gjordt, företager han sig antingen att på stället afskala och uppäta barken, eller ock släpar han blocket till närmaste bäck eller elfdrag. Alltid begagnar han samma väg att forsla sitt timmer på, hvilket tydligen synes deraf, att dessa vägar genom upprepad nötning blifvit så utgräfda, att de ligga flera tum, stundom mer än en fot lägre än den omgifvande marken. När han fått ned sitt timmer i vattnet, låter han det, såvida det är ström, af sig sjelf drifva utför, och tillser endast, som en flottkarl, att han får det löst, när det fastnat i små forsar eller vid land. Har han deremot icke strömmen till hjelp, så förer han sjelf simmande sitt block fram till hyddan. Om virket ej förut blifvit afbarkadt der det fälldes, så skalas det under vägen allt efter som bäfvern blir hungrig, ty all afgnagen bark uppätes på samma gång. Man påträffar aldrig någonstädes den minsta barksmula. Har virket med qvarsittande bark blifvit framforsladt till hyddan, hvilket ofta sker när bäfvern är i full fart att bygga, så aftages barken icke; det synes som hade han för vana att aldrig hålla måltid i hyddans grannskap. Vid byggande läggas de längsta trästyckena i kors öfver hvarandra mot midten, mellanrummen fyllas med kortare kubbar samt med qvistar, jord och gräs. Allt hänger så väl ihop, att man endast med svårighet och mycken möda kan öppna ett hål i väggen. Ofvanpå taket lägger bäfvern, såsom ofvan är nämndt, flata stenar, af hvilka en och annan är så stor, att den är tung nog att lyfta. Förmodligen framforslas dessa vid högt vattenstånd, då bäfvern simmar fram med dem. Blir vattenståndet vid hyddan så lågt, att den utgång, som leder under vattnet håller på att komma ofvanom, så afhjelper bäfvern denna olägenhet genom att lägga en mängd björkruskör och större grenar öfver hålet, under hvilka han simmar ut och in. Vid ifrågavarande bäfversamhälle finnas nemligen inga dammar för bestämmande af passande vattenhöjd. Arbetet på hyddorna företages för det mesta under sommaren och hösten, så att dessa till vintern äro fullt i ordning. Bäfvern träffas ute såväl om dagen, som om natten; hans egentliga arbetstid är dock vid midnatt, ehuru han natten om sysslar smått vid sitt arbete. Det tyckes, som om han hade sin hvilotid midt på dagen, ty då får man sällan se honom. Det är visst icke gifvet, att han ligger i sin hydda de stunder, då han icke är ute på arbete, ty han har kryphål och gångar i jorden litet här och der på de öar, hvarest han uppehåller sig. Sjelfva hyddan kan egentligen anscs som hans vinterbostad. Sofplatsen i hyddan har han så nära vattnet som möjligt; icke längre derifrån, än att han slipper bli våt. Hvarje hydda eller åtminstone somliga af dem bebos af ett halft tjog bäfrar eller flere; man har vid vissa tillfällen sett sju till åtta stycken simma utanför en hydda. Bäfvern är utomordentligt skygg, så att jagt på honem är förenad med stora svårigheter. Blir han skrämd när han simmar, så dyker han ögonblickligen och slår på samma gång med svansen ett så starkt slag mot vattnet, att det i stilla luft höres en half fjerdingsväg. Detta slag tjenar sä kerligen till varningstecken, ty, så snart en bäfver slagit, dyka ögonblickligen alla de andra, som äro i närheten och slå på samma gång med svansen. Ligger man om natten på lur efter bäfver, så kan det visserligen hända, i fall man håller sig alldeles stilla, att djuret befinner sig i ens närmaste grannskap, men man varseblir ej bäfvern, ty han håller endast nosen och ögonen ofvanom vattnet och lagar alltid, att han ligger i skuggan af ett träd eller något annat föremål. Gör man då den ringaste rörelse eller låter höra någet ljud, till exempel en svag hvissling, så doppar bäfvern i samma ögonblick och ger varningsfåknet. Sedan han dykt, simmar han med myc stt phhet flera hundra alnar under vattnet, inn matittar upp igen. I giller eller fälla går det es Mtt att fånga honom. Utsättes en sådan der han brukar ha sin väg fram, så märker han ganska väl försåtet och undviker det antingen genom att vända om eller att taga en lång omväg. Säkrast kommer man åt honom i hans hydda. Handelkunderrättelser