Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1867, sida 2

nyad missväxt hemsökta trakterna. Så har regeringen nyligen utgifvit ett cirkulär till länsstyrelserna beträffande blårgarnsväfnads införande såsom husslöjd. . Det finnes dock, synes oss, tvenne slags arbeten — n.b. för den manliga befolkningen — som Finlands min borde under dessa tider framför alla andra befrämja, det ena: vägbyggnader, det andra uftlikningar. Man ifrar i Finland, likasom hos oss, mycket för jernvägar, och sednast har en plan uppstått, att genom en sådan sarled sammanbinda Helsingfors och Petersburg. Utan tvifvel äro dessa företag mycket nyttiga, och skola väl också i en framtid blifva vinstgifvande; men de kräfva ocksål ofantliga summor. Vore det då icke bättre — i tider som dessa — att använda någon del af dessa medel till törbättrande af landets inre kommunikationer, i landsoch vattu-vägar? Här äro nemligen de smärre bifloder, som skola gifva sin näring åt de stora hufvudvägarne. Ilärigenom besparas oändligt mycket kraft, som nu förslösas på de höga backarnes och de djupa hjulspårens friktion. Härigenom slutligen erhölle folket — i de aflägsna bygderna — arbete och arbetsförtjenst, hvilket allt nu är lika nödvändigt ur moralisk som ekonomisk synpunkt. Det är helt visst att man — vid betraktande af de under, som jernvägarne framkallat i andra, mera befolkade och industriella länder — allt för mycket underskattat värdet af goda allmänna vägar (chausser) byggda om möjligt med den soliditet, att man kan på dem begagna landsvägslokomotiver. De kosta icke en tiondedel af jernvägsanläggningen, men skola kunna för många år uppehålla trafiken i ett glesare befolkadt land). För samma kostnad som 10 mils jernväg skall man erhålla hundra mils sådan landsväg och derutöfver. Detsamma gäller också om många orter i Sverge, der man med långt större fördel än bibanor kunnat anlägga sådana vägar, hvilka då icke dragit ofantliga kapitaler från det allmänna näringslifvet. Såsom det andra vigtiga ändamålet nämnde vi afdikningar, och döma derom efter hvad som blifvit yttradt rörande det nordliga Sverge, af män, som deråt ägnat stor uppmärksamhet. För utdikande af vidsträckta mossar och vattensjuka trakter i öfrigt, hvilka ofta kunna ega stor bördighet, erfordras arbeten, som öfverstiga de enskiltes, till och med de mindre kommunernas krafter. Här bör staten träda emellan till och med under vanliga förhållanden, men iännu mera då under sådana omständigheter, som de nu föreliggande, då hela landsändar lida nöd till följd af bristande arbetsförtjenst. Dessa utdikningar hafva icke blott det direkta gagnet, att åt odlingen öppna nya tegar, bördigare än de gamla, utan inverka derjemte betydligt på klimatet, i det dermed de kalla dimmor och de nattfroster undanrödjas eller förmildras, hvilka väsentligen vållat missväxterna i det nordligare Finland. Både det ena och det andra af dessa företag böra utföras efter en fullständig; plan; åtminstone bör en sådan så skyndsamt som möjligt uppgöras. Så borde, såvidt vi våga bedöma saken, regeringen ofördröjligen anställa ingeniörer, hvilka i de olika provinserna gjorde utkast till kartor för både väganläggningar och afdikningar, efter hvilka arbetena kunde mot hösten begynna. Med anslag af ett och annat tusen mark till olika socknar skulle helt visst mycket arbete kunna uträttas, på samma gång nöden blefve betydligt lättad bland befolkningen. Så vore ej blott den närvarande stundens kraf beaktadt, utan också åtgärder vidtagna till betryggande af framtiden och till mildrande af de svåra följder, som ett missväxtår alltid bär i sitt sköte. Samtidigt härmed bör naturligtvis allt möjligt göras för musslöjden, då idoghet och välstånd bland landtbefolkningen dermed på det närmaste sammanhänga. Der ligger åter vigten uppå, att hvarje orts särskilta naturliga tillgångar beaktas, för att på bästa sätt tillgodogöras. Tekniske män borde i detta hänseende gå befolkningen tillhanda. Om på en ort de väfnader kunna anordnas, som arhandlas i finska regeringens cirkulär, så torde! I .) Ännu bättre torde dock vara hästbanor, å hvilka hvar man kör in med sin egen häst och vagn, blott den sednares hjul äro lämpade efter vägens spår. Här undvikas konduktörer, stationshus, verkstäder m. m., att ej tala om den dyrbara materielen i öfrigt. Hjulspåren kunna också mångenstädes bildas af uthuggen gråsten, hvarigenom vägen blir både varaktig och billig. En ofantlie krafthecsnaring vinnas härmal hvadan