Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1867, sida 1

upprepade gånger till sina heta läppar. Derefter lösslet ha sig, och utan att vidare kasta en enda blick i de honom me ett underbart uttryck betraktande, eller fastmer uppslukande ögonen, lemnade han hastigt rummet och steg långsamt, svår betryckt, liksom hvilade redan, såsom hon nyss sagt, äfve på honom en del af den rysliga förbannelsen, uppför berget TRRDOm KAPITLET. Doktor Strahl var visserligen en klok och skarpsinnig man men detta oaktadt hade han —i sitt för ögonblicket upprörd: tillstånd och bragt ur fattning genom det öfverraskande sätt hvarpå Jane motstod hans lifliga böner — ej sett hvad son under den sednare delen af det nyss slutade samtalet föregicl i den stackars Janes själ, ehuru en ointresserad bedömare tyd ligt skulle ha funnit det utprägladt i hela hennes väsende och isynnerhet i hennes tårade blick. Reinhold hade ej varit er sådan ointresserad bedömare, och sålunda hade han ej helle; sett hvad som var att se; helt och hållet öfverlemnande sig åt sin smärta, som dref honom med blödande hjerta från henne medan den just bordt fängsla honom vid hennes sida, skrec han likt en drömmande uppför berget, och plågad at outsig. liga qval, sådana en menniska måste lida, som ser sina förhoppningar utan räddning nedsjunka i det kalla djupet, hem kom han trött och utmattad. Samtalet med Jane hade varat länge, mycket längre är han sjelf visste, och frukosttimman var längesedan förbi, då han skred öfver det gästfria husets tröskel. Lyckligtvis såg ingen honom komma, alldenstund systrarna voro på besök :; grannskapet, och sålunda uppkom han obehindrad på sitt rum Här kastade han sig på soffan, för att nu först riktigt hängifva sig åt den smärta, som rasade inom honom. Vi vilja ej försöka att här närmare skildra vår väns tröstlösa tillstånd; det ligger i öppen dag och förklarar sig lät af sig sjelft. Men till hans fördel måste vi nämna, att han ej dukade under för sin smärta, utan fastmer såsom en själsstark man sökte fatta sig och, uppbjudande hela sin viljekraft. också snart återyann det lugn, hvilket i sådana sorgliga förhållanden, som hans för lt deandå voro, är oundgängligt nödvändigt, om lifvet ej skall behandla den tänkande menniskan