Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1867, sida 2

kärleksfull försyn låtit marken bära, anses för —syndigt, när det sker på den s. k. hvilodagen. Denna vidskepliga och salska gerningslära har mer än en gång burit de sorgligaste följder. Så hafva vi hört omtalas från Finland, att ett af de svära missväxtår, som utbredt nöd och elände i detta vårt kära brödraland, hade kunnat betydligt mildras, derest man ej försummat att inberga en del af skörden på en Söndag. Sysslolösheten denna dag — ty annorlunda kunna vi ej kalla denna fromhetsyttring — skulle alltså, om denna uppgift är riktig, hafva vållat landet bekymmer af en art, som visserligen ej befrämjat gudaktigheten. Vi veta väl, att för mången detta tal är en styggelse, ty de falska föreställningssätten haftå blifvit länge inpräglade, trots den frisinnade ståndpunkt, hvarpå kyrkofadren Luther äfven i denna del befann sig. Här bör dock anmärkas, att det är vi, som i detta fall befinna oss ej blott på den religiösa, utan på den bibliska grunden. Nya Testamentets lära till både andan och bokstafven utgör en protest mot den judiska lag-dyrkan, och , Menniskones Son var herre äfven öfver Sabbathen, som , var gjord för menniskornas skull, men menniskorna icke för Sabbathens skull-. — Dem som, i trots deraf, stå qvar på den gammaltestamentliga grunden, erinra vi derom, att Sabbathen, med allt hvad om densamma säges, var icke Söndagen, Kristi uppståndelses dag, utan Lördagen, den sjunde skapelsedagen. Det var denna, men icke veckans första dag, hvilken var en påbuden arbetsdag — som skulle afsöndras (helgas) från de öfriga, för att menniskor och djur skulle under densamma hvila från de 6 dagarnes arbete. Här talas alltså, märk väl, icke om en dag af sju, utan om den bestämda sjunde dagen. Detta om det bibliska skälet. Ur religiös synpunkt erinra vi blott, att arbetet — det redliga, idoga arbetet — är redan för sig ett Guds tjenande, ett lif i Gud, en Gudstjenst, likasom hvarje yttring uti handling af en menniskas fromma sinnelag. Men dertill kommer, att det mera omedelbara lifvet i Gud kan just under det kroppsliga arbetet — då detta ej är af den art, att det tager uppmärksamheten alltför mycket i anspråk — ega sin högsta och djupaste innerlighet. Både mannen som plöjer och sår och mannen som skördar kunna utföra dessa förrättningar med sinnet fyldt af hängifvenhet och fromma tankar, en stämning, som visserligen icke alltid framträder under de kyrkobesök, som man velat göra till en s. k. ,gjord gerning, till salighetens vinnande. Är det då icke upprörande, när män, som likväl göra anspråk på att vara den sanna Gudaktighetens befrämjare, göra till en synd, för hvilken man till och med stadgat verldsligt straff, hvad som är menniskans pligt och kallelse och som derför är egnadt att höja hela hennes andliga väsen? Ur borgerlig synpunkt — och det var ur denna Luther såg saken — äro vi de första, som finna det godt och välsignelserikt, att arbetaren kan hafva hvar sjunde dag ledig till hvila eller förströelse, och godt då, att han njuter denna ledighet i fromhet och andakt. Men samma borgerliga synpunkt kräfver ovilkorligt frihet för jordbrukaren, att inberga den gröda, som Gud låtit uppvexa såsom hans mödas lön, för att dermed bevara hela samhället från nöd och elände. Det är tid på att våra s. k. religionslärare börja beakta det praktiska lifvets kraf såväl i detta som andra afseenden, så att de icke ställa gudstjenst och religiositet fiendtliga mot menniskans lifsvili kor, börande de fastmer visa, att emellan den materiella existensen och den andliga förädlingen råder den fullständigaste harmoni, när vi blott rätt uppfatta dem. Staden och Länet. De franska journalister, som i dessa dagar gästat Stockholm, väntas till Göteborg i afton, med snälltåget, hvarom unI derrättelse pr telegraf anländt i dag på