Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1867, sida 1

derbart plötsliga uppkomsten af min outsläckliga känsla: men om ni skådat i mitt bjerta då ni låg sjuk på detta ställe, då förtvislans ångest fattade mig vid tanken på, att ni, den knappt återfunna, kunde bli mig frånryckt för evigt — och om ni visste hur innerligt jag bad Gud om ert återställande, hur jag sade Honom, att Han skulle fråntaga mig allt, och endast lemna er, er qvar åt mig — 0, då skulle ni veta, att jag kan vara och blifva lycklig endast med er, och ni skulle äfven med läpparne uttala det Ja, som jag ju ändock med omisskänlig skrift ser blixtra i edra ögon. — Nej, nej, nej! utropade Jane plötsligt med hästighet, ni misstar er. Detta Ja blixtrar ej ur mina ögon, och mina läppar kunna ej uttala det — för er egen skull — ty jag, jag är född till olycka, det vet, det känner jag — och om jag älskade er, jag säger: om, så måste jag just för min kärleks skull se till att bevara er ifrån att lefva med mig, den brännmärkta, den så djupt förnedrade, i en verld, som är så skön och hvars glans och prakt jag ej eger rättighet att genom min sorgsenhet och min smärta fördunkla för er. — Nej således, nej; plåga mig ej mera med ord och blickar, mitt beslut är äfven här orubbligt, mitt Nej oåterkalleligt, och sådan jag nu är — flickan, judinnan af sten och is —jag — jag kan och får ej besvara er kärlek. Hon hade uttalat dessa ord med sådant eftertryck, att Reinhold bleknade och blef öfvertygad om, att han verkligen hört sanningen. Hans blödande hjerta sammandrogs krampaktigt; blott hans manliga stolthet höll honom ännu upprätt. — Är detta ert sista ord? frågade han endast med en tyst suck, i det han reste sig och fattade sin hatt. Jane såg upp med en stirrande blick och märkte, att han ville lemna henne.; Hennes ansigte bleknade, hennes blick fördunklades och hennes barm häfde sig, liksom upprörd af en inre storm. Men den tvekande obeslutsamhet, som för ett ögonblick syntes fatta henne, var endast af kort varaktighet. Pressande handen mot sitt högt klappande hjerta och vändande sig bort från honom, liksom ville hon undandraga sig inflytandet af hans blickar, sade hon med en suck, i hvilken hon tycktes utandas hela sin själ: — Mitt sista, ja! Och ni vill gå — jag ser det. Godt, lemna mig i dag ensam, jag har ännu mycket att göra. (Forts.)