men den kejserliga regeringen har, det oaktadt, handlat i alldeles motsatt anda. De långa lederna af soldater och palatser hafva under Napoleon III:s regering mer än under någon föregående tagit statens financiella krafter i anspråk. Oppositionstidningarne påpeka såsom ett för regimen karakteristiskt drag, att under sistförflutna kammarsession höjde sig talrika röster för större anslag åt kommunalvägarne, men att regeringen tillbakavisade dem alla — utan tvifvel för att åt kejsaren bevara initiativet till åtgärden. Vidare hänvisar man till den anmärkningsvärda omständighet, att nu, likasom den 18 Augusti 1861, stå de nya valen till lagstiftande församlingen för dörren, och att utgången af dessa val till största delen beror på landtbefolkningens sinnesstämning. I denna omständighet tror man sig upptäcka det egentliga motivet för kejsarens plötsligt återvaknade intresse för de försummade kommunalvägarnes förbättring. Prefekten i departementet Haute Vienne afsatte för någon tid sedan en folkskolelärare derför att denne öfvergått till protestantismen. Regeringen har upphäft detta beslut och anbefallt undervisningsministern att förskaffa den afsatte läraren en ny anställning. Prefekten synes dock icke hafva blifvit straffad för sin egenmägtiga handling. Bland arbetarne i Frankrikes städer har det väckt mycken ond blod, att franska regeringen vägrat tillåtelse till afhållande af en internationel arbetarekongress i Paris. Kongressen kommer dock att ega rum, sannolikt i någon belgisk gränsstad. Ansedda nationalekonomer, sådane som Horn och Schultae-Delilesch, stå i spetsen för planen. En annan internationel kongress — nämligen en af läkare — öppnades den 16 dennes i Paris uti amfiteatern till Ecole de Medecine. Salen var smyckad med alla nationers fanor. Öfver 700 läkare från olika delar af verlden hade infunnit sig. DBowillard, som står i spetsen för organisationskomitten, öppnade mötet med ett tal, som emottogs med lifligt bifall. Men endrägten mellan de medicinska notabiliteterna blef icke länge ostörd. Programmet innehöll bland annat, att ett antal handlingar öfver tuberkulosen skulle föredragas. De begge första afhandlingarne öfver detta ämne afhördes med uppmärksamhet eller tålamod; men då det tillkännagafs, att ytterligare tio afhandlingar öfver samma ämne skulle uppläsas, blefvo de närvarande oroliga, och många rymde fältet. Salen skulle kanske blifvit alldeles tom, om icke plötsligt en röst hade höjt sig: , Herr president, är det tillåtet att göra en fråga? Presidenten: Var så god. Rösten: ,Jag är främling och holländare, och som holländare har man föreslagit mig att bevista kongressen, men detta är icke en kongress, utan en föreläsning. Nu uppstod ett fruktansvärdt larm i salen, och när man, efter larmets upphörande, åter sortsatte afhandlingarnes uppläsande, rusade större delen af de närvarande på dörren. STORBRITTANIEN. Bland romantiska samiljehistorier, på hvilka det engelska samhället ingalunda lider brist, äro äfven följande, som i dessa dagar ådragit sig en viss uppmärksamhet. För någon tid sedan uppdykte ur Australiens vildmarker en icke längre ung man, en kroppsarbetare, som genomgått svåra lefnadsöden, men som nu gjorde anspråk på titeln baronet Zichborne och på de gods, med hvilka denna titel är förbunden. Arfvingen till dessa gods och denna titel hade för många år sedan vändt England och sina anförvandter ryggen samt troddes hafva omkommit vid ett skeppsbrott. Den nuvarande pretendenten har blifvit igenkänd och erkänd som son af den ännu lefvande lady Tichborne, men många af den försvunne arfvingens förra bekantskaper kunna icke upptäcka någon likhet mellan honom och pretendenten, och man är mycket nyfiken att erfara, huru det slutligen skall gå med bevisen för deras identitet, hvilka bevis skola framläggas efter de innevarande domstolsferiernas slut. Denna sak har redan fått ett motstycke i en annan. Ur jagtmarkerna i Texas har nemligen en ny baronet uppdykt, nemligen sir Hugh Crawford of Pollock. Den siste innehafvaren af denna titel dog för någon tid sedan, och hans son var redan för flera år tillbaka spårlöst försvunnen, intills han (eller en annan, som vill intaga hans plats) nu plötsligt låter afhöra sig i ett bref till familjens advokat, i hvilket han hugnar de anförvandter, som redan tagit den aflidne baronetens gods i besittning, med den upplysning, att han, sonen, lefver och inom kort är att vänta till sina fäders slott.