Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1867, sida 1

icke något svar på mina tid efter annan upprepade, om mildring af hans sinnelag bönfallande, bref. j Så förblef det tills förliden höst, då min goda tant dog och insatte mig till arfvinge af sin lilla qvarlåtenskap, hvilken är tillräcklig för att fullkomligt tillfredsställa mina ringa behof. I våras hyrde jag åter denna aflägsna bostad, der jag redan förliden sommar bott tillsammans med min tant. Sedan hennes död kommer jag endast i beröring med tå menniskor, och här har jag blott understundom råkat min ädelmodige värds goda döttrar. Jag är äfven rädd för menniskorna, ty jag hyser den förlamande känslan, att enhvar, som ser mig i ansigtet, märker den förbannelse, som hvilar på mitt hufvud —— Nej, afbröt Reinhold med högt ljudande röst den nu så vemodigt talande; nej, deri bedrar ni er. Jag är äfven en menniska och begåfvad med goda ögon, men jag ser och märker ej denna förbannelse! — Och likväl gör den sig bemärkt hos er, fortfor Jane sorgset, derigenom, att ni, stadd i en beklagansvärd villfarelse, egnat er känsla åt mig och på så sätt blifvit indragen i det elände, af hvilket jag är hemsökt, — Ni bedrar er ånyo, sade Reinhold med värme; jag är ej indragen i det elände, hvaraf ni är hemsökt; jag är tvertom lycklig öfver att ha blifvit ställd vid er sida, för att bevisa er, att Gud ej har någon del i en förbannelse sådan som den, hvilken utslungats öfver er, och att Han bevisar detta just derigenom, att Han ingifvit mig den kärlek till er, som så helt och hållet uppfyller mig. — Det är måhända er sköna tro, men icke min. Jag är tvertom öfvertygad, att den på mig hvilande förbannelsen äfven drabbar den, som knyter sitt öde vid mitt, och derför — endast derför — kan jag ej besvara er kärlek. Reinhold blickade, full af glädje, upp. — Huru, utropade han, något annat skäl finnes således ej? Och utan denna farhåga skulle ni besvara min kärlek? Jane, förskräckt öfver att måhända redan ha sagt för mycket, böjde tigande på hufvudet. Länge och tåligt väntade hennes vän på ett svar, men då han ej erhöll något sådant, bad han ånyo derom. — Jane, kära, dyra Jane, sade han med rörande innerlighet; jag vill ej upprepa hvad jag redan sagt er om den un