Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1867, sida 3

liga angelägenheter Protopopoft, utan föregående anmälan, i direktorns embetsrum, der han, vänsdande sig till t. f. departementschesen, vice dire torn koll refve Koskull, under förklaring att han vore förnärmad genom grefve Komarofsskijs utnämning till bordehessadjoint, då likväl i denna tjenst skulle blifvit lofvad honom, ProtopoPoft, ögonblickligen störtade sig på grefve Koskull och slog honom med flaba handen mot ansigtet, hvarvid å öfre delen af venstra tinningen uppkom ett blodsår. ständigheterna vid denna tilldragelse äro yrkta: 1) genom en genast på stället uppsatt akt, undertecknad af tvenne ögonvittnen; 2) genom I protokollet öfver den besigtning, som anställts af den af domstolen förordnade undersökaren och en privat läkares bevis; 3) genom ofvannämnda tvenine ögonvittnens vittnesmål, hvilka sett: det ena att Protopopofi med knuten nät git åt grefve I Koskull, det andra huruledes vid vittaets inträde sgretve Koskull och Protopopoft stodo i siendtlig ställning mot hvarandra, samt 4) genom den anklagades egen bekännelse, som han egenhändigt ; undertecknat -I följd häraf anklagas Protopopof att hafva genom handling förnärmat sin chef, för tillfället tjenstförrättande departementschefen m. m. Koskull under dennes utörning af embetet. och öfverlemhnas förthy till S:t Petersbargska kretsdomstolen, med tillkallande af edsvuren jur, Grefve Koskull hade vid första förhöret förmält. att ofvannämnda dag Protopopoff inkommit till honom i kabinettet och förklarat att han anser sig förnärmad af departementschefen. Å Koskulls sräga: hvarföre? hade P—ff svarat: ,,för Komarofiskij och dervid tilldelat Koskull ett slag med knuten näfve mot tinningen. Ett vittne och en expert hade blifvit kallade af åklagaren, de öfriga af försvararen. Ingen af vittnena hade sett P--ff slå Koskull; de tvenne ögonvittnena hade endast sett hvad i anklagelseakten under mom. 3 finnes uppgifvet, — de öfrige hade sett P-ff först då han utfördes från kabinettet, en del ännu sednare. Lagen föreskrifver i dylika fall att undersökning genast bör ske huruvida förbrytaren begått brottet i redig sinnesförfattning. För att brottet icke skall vara tillräkneligt bör det ledas i bevis, att det begåtts under inflytelse af sinnesrubbning. För att utreda denna omständighet hade den anklagades Sinnessörtattning blifvit undersökt af icke mindre ån 5 läkare, af hvilka åklagaremakten hade beordrat en och den anklagades försvarare tillkallat de 4 öfrige. . Den af åklagaren förordnade läkare, hvilken varit den först tillkallade för att undersöka Protopopoft, afgaf det intyg, att P— ff vid ifrågavarande tillfälle varit i normalt tillstånd, vid fullkomligt redig sinnesförfattning och fullt medveten af hvad han gjorde. De öfrige, såsom icke närvarande vid . tillfället, afgåfvo mer eller mindre sväfvande utlåtanden i allmänna ordalag: en sade sig af allt hvad han hört om saken kunna sluta till att Pif vid ifrågavarande tillfälle icke varit rätt frisk, samt att sinnesrubbning kan uppkomma inom några :! timmar; en annan påstod sig icke kunna utlåta sig om den anklagades sinnesförfattning den 4 Juli, H men fann att vid undersökningen icke någonting blifvit anfördt, som skulle motsäga att den anklagade vid tillfället varit sinnesrubbad; börjande från snufva kunde alla akuta, alla kroniska sjukdomar åtföljas af symptomer af galenskap; — huruvida åter den anklagade var medveten om brottsligheten af sin gerning vore en rent juridisk fråga, som icke tillkommer läkaren att bedöma; en tredje trodde sig icke kunna afgifva något utVv låtande om den anklagades nervers tillstånd då! brottet begicks, men ansåg det vara obevisadt att den auklagade varit vid tillfället sinnesrubbad; dock kunde, enligt doktorns mening, en menniska ; vara fullt medveten af sin gerning. men tillika lida af sinnesförvirring; en fjerde slutligen afgaf ett vidlyftigt utlåtande, deri han ger en bild af den anklagades familjeförhållanden, hans föräldrars helsotillstånd (modren hade varit hysterisk), genomgår hela hans lif ända från barndomen, bevisar att hans hjerta och lefver äro förstorade, att han varit särdeles benägen för grubbel och kommer slutligen till den slutsats, att P—ff begått brottet under inflytelse af melankoli, som alstrats af grämelse r att ba blifvit vid befordran förbigången; att den anklagade varit fullt medveten af sin gerning bevisade ingenting häremot, enär den medicinska vetenskapen de sednaste tiderna observerat ett alldeles nytt fenomen af galenskap, som inom den franska miedicinen är bekant under namn af ,.folie raisonnante (förnuftig galenskap), derunder den sjuke kan begå de största galenskaper och ändå vara medveten af sina gerningar. P—ff led uppenbarligen af denna förnuftiga galenskap. Åklagaren ansåg det vara fulleligen utredt att brottet blifvit begånget, förmenade det icke vara bevisadt att den anklagade vid tillfället varit sinnesrubbad, enär af läkarne endast en gittat påstå detta, men de fyra öfriga anse denna omständighet obevisad, och trodde derför att juryn skulle uttala sitt ,skyldig, ty ifall ett brott af denna beskaffenhet lemnas ostraffadt, så upphörde all ordning och subordination, och hvarje chef vore framdeles tvungen att uppkomma på embetsrummet med revolver i fickan. Den anklagades försvarare ville icke förlora tid med tvist om konstaterande af sjelfva taktum — brottet, han höll sig endast till den moraliska sidan af saken och ansträngde all sin förmåga för itt bevisa att brottet icke kunde tillräknas Protopopoft. Han åberopade den anklagades 23-åriga förvitliga tjenst, hans stilla, fredliga lynne, hans rättmätiga hopp om befordran, hvilket ännu styrktes genom chefens löfte om tjensten, hans ljupa sorg och lätt begripliga barm då han såg ig åter förbigången, hans i följd häraf uppkomna nelankoli, som beröfvade honom all besinning. Jan hade under inflytelsen af denna melankoli, om hos honom väckte misstanken att grefve Koskull skrifvit det anonyma pasquillbrefvet, ill tedesmod slagit till denne, såsom det förmenta la pbofvet till P—fis olycka. Den anklagades nelankoli var intygad af en af de läkare, som unI lersökt hans själstillstånd, och försvararen hoppales derföre, att juryn skulle finna den anklagade lv cke vara tillräknelig för det begångna brettet och lerföre frikänna honom. Slutligen vände sig försvararen. till jurymännen ned följande ord: Denna tilldragelse, hvilken i staden framkallat så många olika tydningar om de orsaker, som varit vållande till brottet, skall snart glömmas, snart glömmes också allt prat derom, ikasom allting faller i glömska. Men den glömnes icke af den anklagade, glömmes ej af den fanilj, som beröfvas sin bror! Det sista ordet tillhlör er, herrar jurymän, och jag är öfvertygad att letta sista ord skall blifva ett frikännande ord. Den anklagade talade sjelf några ord till sitt örsvar. — Ian åberopade sin 23:åriga tjenst, hvarmder han icke fått den ringaste anmärkning; han made flera gånger blifvit vid befordran förbigånsen utan att knota. Nu hade han ändtligen fått öfte om befordran, men också denna förhoppning säckades, såsom han trodde i följd af pasqvillbreffet. Detta fann han alltför nära röra sin ära. från denna stund föregick med honom en tf ing. Han blef grubblande, melankolisk, kände cke mer igen hvarken sig sjelf eller sitt chefskap, tans förstånd förmörkades; om han under sådana omständicheter hevick hrottaet så härda Ant salra — — — — D— — —