Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1867, sida 1

— nu behöfver jag ej säga er något vidare; allt det öfriga ligger öppet inför edra ögon, inför er själ, ifall jag ej måhända ännu måste tillägga, att intet, intet finnes på Jorden, hvarken en kraft eller ett maktspråk, som skulle vara kraftigt eller mäktigt nog, att ur mitt hjerta utplåna kärleken till er, denna kärlek, som helt och hållet uppfyller och genomtränger mig. — Och der har nu äfven ni allt, hvad jag kan säga er, och det skulle vara mig kärt om ni upptoge denna förklaring såsom det enda svar, jag kan lemna på anbudet om er vänskap. Den börda, som så länge qvalfullt hvilat på hans hjerta, var afvältrad. Det betydelsefulla ordet var uttaladt. Skulle det verka gynnsamt och medföra lycka och tillfredsställelse? Det tycktes ej så, då han med forskande ifver vände sin flammande blick på den bredvid honom sittande. Hon satt orörlig, försjunken i sig sjelf, med händerna, hvilka hon småningom dragit ur hans, hopknäppta öfver bröstet, likt en bild af sten framför honom. Endast hennes barm höjde och sänkte sig mödosamt och tungt. Ienne väldiga makter kämpade inom henne, det såg man tydligt — hvilkendera skulle nu vara starkare, den makt, som talade till Reinholds förmån, eller den, som fiendtligt ställde sig emot honom? Länge förblef detta tvifvelaktigt, och äfven Reinhold visste ej hvad som skulle komma. Men ändtligen syntes den svåra striden inom henne vara slutad. De krampaktigt hopknäppta händerna löste sig ifrån hvarandra, det orörliga ansigtet antog ett rörande uttryck af outsägligt vemod, och i hennes nu underbart sköna drag afspeglade sig hvarandra fullkomligt motsägande känslor, den ena, blixtsnabbt följande på den andra. Redan ville Reinhold hoppfullt gifva luft åt sin glädje, men han blef åter sittande tyst och stum. Rosenskimref på hennes kinder öfvergick i en djupare färgskiftning, hennes ögon slöto sig och hon utbröt i en tyst, ihållande gråt. — Men, min Gud! utropade Reinhold ångestfullt; hvad fattas er? Tala då! Har ni intet svar på mitt hjertas varma språk? Då upphörde plötsligt hennes gråt; hon skakade på hufvudet, vände sitt af tårar öfverströmmade ansigte mot honom och sade med djup, obeskriflig rörelse: