Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1867, sida 1

JUDINNAN). Berättelse af Philipp: Galen, i (Öfversättning af J. Philipsson.) — Nåväl, fortfor han med leende min och flammande ögon, då kan ni ej förvägra mig att tala till er såsom jag måste tala. Och nu vill jag tala trots den inre, oförklarliga fruktan, hvilken ni, såsom jag läser i edra ögon, tyckes hysa för min bekännelse. Ja, vore ni fästad, genom ett ord, genom ett löfte fästad vid någon annan man, då skulle jag tiga och ej för er afslöja mitt hjertas tillstånd, sådant det nu en gång är, men nu lefver och verkar äfven inom mig en oemotståndlig makt, som bjuder mig att för er skildra mina känslor, såsom ni skildrat edra för mig. — Jane, behöfver jag väl numera tala till er med ord? Känner ni ej, ser ni ej på hela mitt väsende hvad jag vill upptäcka för er? Ni tiger och slår med edra sköna ögon — nåväl, då måste jag nu sjelf säga det. Men jag vill ej begagna många ord, ty jag vet, att ni redan skall förstå ett enda. Ja, Jane, jag har älskat er från det första ögonblick, då jag såg er bedja i det judiska templet. I detta betydelsefulla ögonblick — det sade mig en gudomlig röst, som understundom talar i en dödlig menniskas bröst — hade min evigt kämpande och sökande själ funnit den evigt sökta. Från och med detta ögonblick var jag ej längre ensam i denna öfverfulla verld, jag var ej längre öfvergifven, ej längro förlorad. En ny aldrig skådad, klart blixtrande låga upplyste i ett nu hela mitt närvarande och hela min framtid. Ni, ni ensam var det, kunde det vara, som med ett slag tillfredsställde min själs alla önskningar. Det kände, det visste jag, då jag såg er blott på afstånd. Och då började mitt oaflåtliga, än hoppfulla, än tröstlösa sökande efter er. Ni vet hur jag slutligen så tillfälligt, eller nej: genom Försynens outransakliga rådslag, fann er i detta hus, på denna tröskel, och nu —