Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1867, sida 3

ÄÅsskedsqväde, egnadt Upsalasängarne af studenten Södermark vid afskedsfesten i Onsdags på Flustret i Upsala. Jag gick en qväll på Slottets gamla vallar, Som vittna än om Gustaf Wasas kraft, Der ännu sången till hans ära skallar Och Valborg årliga triumfer haft. Då leddes tanken till de sångarbröder, Som snart stå redo mede sin färd åt söder Att vittna som en ädel sångens tolk Om nordisk kämpakraft hos Sveas folk. Förr bröt den kraften lös i djerfva strider, Der svärdshugg skiftades och blodet flöt; Men äfven då i dessa vilda tider En fredligare idrott aktning njöt: Der striden brann, slog skalden djerft sin lyra; Då mjödet flöt i bacchanalisk yra, Då var det sångens tolk, som tystnad bjöd Uti det lag, som nyss så våldsamt sjöd. Han sjöng om bragder ifrån Seinens stränder, Som jagat skräck i månget modigt bröst, Om lagrar, skurna uti fjerran länder, Om Nordens blyga tärna, mannens tröst. Till hvilka rymder än hans toner hunno, I hvarje hjerta dock de genklang funno; Ty sången jemt i Norden hemma var Och är det än liksom i fordna dar. Ren länge fädrens ben i jordens sköte Ha bleknat bort för allförhärjarn Tid; Men deras andar sväfva till vårt möte, Hvar gång vi redo stå till ädel strid. Dit Norden sänder ut en vikingsskara, Der vilja de som domare ock vara Att vittna få, om ännu Sveas folk Är värdt att vara deras runors tolk. Fast fridens palm kring gamla Svea susar, Har fädrens kämpakraft ännu ej dött. Blott ej så vildt dess dån kring verlden brusar: På blodig täflan var bon länge trött. Ett bättre mål för nordiskt kämpasinne Och värdigt nog för våra fäders minne Ar nu den strid som kämpas skall i sång, Der nordisk kraft har pröfvats förr en gång. Så tagen med, I glade sångarbröder, Vår bästa helsning på Er täflingsfärd Och visen dessa lyckans barn i Söder, Hur sångens planta drifs vid nordisk härd. För verlden sjungen dessa sommarqvällar, Som skugga våra furukrönta fjällar; Låt sången klinga öfver haf och land, Så att det hörs vid gamla Fyris strand! Vi tro, att hvad I än mån återföra, j blir det skam från ärans gamla land. Vi tro, att hvarje ton, I låten höra, kall sätta Söderns bjertan uti brand. tro till slut, att gamla svenska sången kall blifva kärare än förr för mången, n I den torgfört med Er viljas stål; Och derför dricka vi Er välgångsskål.