Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1867, sida 3

b) Fördelning. Ingen vill väl neka, att inkomst af kapital och arbete är enda rätta normen för medborgarens skattebidrag till staten. De invändningar, jag deremot väntat mot systemet, äro: brist på stabilitet i statens inkomster och svårigbet att kontrollera individens årliga inkomst. Under en ekonomisk kris, t. ex. krig eller missväxt, kan det visserligen vara svårare att utkräfva ett kontant, om äfven mindre, statsbidrag af den enskilde, mindre bemedlade medborgaren, än att från honom taga ett långt större bidrag genom indirekt beskattning; men detta gäller blott utkräfningen. I sina verkningar måste alltid den indirekta beskettningen under en kris med alla dess rubbningar blifva långt förderfligare än den direkta. Dertill kommer, att den direkta beskattningen ställer den skattagande staten uti en öppen och ärlig dager för den skattgifvande medborgaren, hvilket skall göra, att denne sednare heldre betalar ut den gärd, han vet verkligen ech i sin helhet komma staten tillgodo, än han underkastar sig denna indirekta beskattning, hvilken, lömsk och smygande, omsilver honom öfverallt, stjäl ur hans portmonnå hvarje gång han öppnar den samt utsuger honom inpå merg och ben. . N Beträfsande kontrollen å den enskildes årliga inkomst, så existerar ju redan nu beskattning efter denna norm. För knappt en generation Se. dan ansågs det svårt för en köpman i Sverge att förvärsva förmögenhet utan (tull) lagöfverträdelser. Detta förhållande, jemfördt med nutiden, visar oss, huru aktning för lagen, ambition och hederskänsla varit i stigande under sistförflutna tidskifte. Jag vet ingen anledning, att ej detta stigande skulle fortfara under närmast kommande tider. Den tid torde derföre ej vara så långt borta, då hvarje hederlig medborgare skall anse under sin värdighet att bestjäla sin moder staten genom en lögn (om sina inkemster). För öfrigt finnes taxermgsmetoden alltid att tillgå. För den ena statsmakten, regeringen, är det både beqvämare och lättare att uttaga statsbidragen genom indirekt beskattning, hvarföre man ej bör vänta initiativ derifrån; men det är representationens skyldighet att stifta lagar och pressens uppgift att upplysa massan af folket om, hvad som är för detsamma nyttigt. Tills massan fått denna upplysning borde väl här som i andra fall den större insigten få utöfva förmynderskap för den mindre. . Om man skönjer ett mål, bör man först görå detta klart för sig och så nalkas det oupphörligt och säkert, om ock långsamt, och framför allt aldrig taga ett steg tillbaka. Det är så jag menar, att vårt land skulle nalkas det i dessa rader häntydda mål, och jag trodde äfven, att så skedde inda till sista riksdagen, den första, sammansatt af endast landets förtroendemän. Dessa funderingar hafva nedskrifvits sådane de upprunnit i hjernan, utan att passera någon ordnande hand. Om någon mera öfvad penna, än min, skulle vilja åtaga sig detta ordnande, så kunde kanske en och annan proselyt värfvas för denna framtidshägring af ett allmänt välstånd i ett älskadt fädernesland. Z