Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1867, sida 2

ÄIdIARA HagOnHn lasa argärd 101 Wickmans elterzpanande. Den sednare hade en tid varit rådman Linn behjelplig med exekutionsgöromålen. Strömmingsfisket utanför Wisby har börjat bli rikligt Red:n har emottagit efterföljande anmärkningsvärda Korrespondens från Venersborg. Det är nu temligen länge sedan vi hörde omnämnas, att en olycka inträflat på jernbanan vid Venersborg, hvilken olycka kostade en ung man lifvet. Styrelsen för jernvägen har iakttagit en envis tystnad och har låtit hvar och en på egen hand bilda sig ett omdöme om händelsen, förmodligen i den afsigt att allt skulle glömmas samt i den tanke, att allmänheten ej har med saken att göra. Sedan ins. lyckats få reda på såväl de omständigheter, under och till följe af hvilka händelsen inträffade, som de åtgärder vederbörande vidtagit, har han funnit bådadera så egendomliga och märkliga, att han anser dem icke böra undandragas allmänhetens kännedom. En dag ankom från Uddevalla en vagnslast fisk, hvilken per ångbåt skulle vidare befordras, hvilket uppdragits åt ångbåtskommissionären Wernbom att ombestyra. All lastning från fartyg på banvagn och tvärtom sker vid sidan af banken öfver Vassbotten, der särskilda spår äro för detta ändamål utlagda, så att trafiken på hufvudspåret deraf ej hindras. Men till ångbåtsbefälhafvarens fördel utverkade herr Wernbom sig tillåtelse af bokhållaren Börjesson att ställa vagnen på hufvudspåret vid bron, så att inlastningen på ångbåten skulle ske, medan denne låg i bron midt för ändan af hufvudspåret. Detta var visserligen det allra beqvämaste lastningsstället, men hvilket dock aldrig torde vara förr af någon påtänkt att för sådant ändamål användas. Samma dag på eftermiddagen beordrade stationsinspektoren banmästaren att med tvenne vagnar fara till Lockerud för att der inlasta pitprops samt återvända vid midnatt och köra in på stationen, men tillsade icke brovaktaren att vid sagde tid hålla bron stängd, oaktadt han bäst visste, att bron under nätterna hålles för seglationen öppen, såvida ej tåg vintas. Nu frågas: hvar eller hos hvilka ligger skulden till bokhållaren Wibergs död? Man har svarat: hos honom sjelf, emedan han lade sig på hufvudspåret, hvartill han ej hade rättighet. Jag är af annan åsigt. Ilans principal hade underrättat honom om, att vagnen, på grund af erhållen tillåtelse, skulle stå på hufvudspåret och att lastningen derifrån skulle verkställas, samt tillsagt honom att der invänta ångbåten. Redan häraf borde han ansett sig fullkomligt trygg på den plats, der vagnen stod, hvarföre det väl kan anses såsom en öfverflödig försigtighetsåtgärd, att han, ankommen till stället, frågade brovaktaren om något tåg väntades, hvarpå denne svarade nej, emedan han skulle hålla bron för seglationen öppen hela natten som vanligt. Kunde offret för olyckan under sådana , förhållanden hysa någon fruktan? Hade vagnen rättighet att stå på hufvudspåret, så kan väl också han anses varit berättigad att slå sig ner på densamma. Att han satte sig på spåret bredvid vagnen, förändrar ingenting. Det gjorde han endast derföre, att han, jägtad dag och natt, behöfde en stunds hvila, för hvilken han valde det beqvämaste stället, det vill säga det, som var närmast bron och lemnade honom skydd för blåsten. Att somna tänkte jhan visst icke. Olyckan hade undvikits, om bokhållaren icke hade, ingripande i förmans rättigheter, gifvit hr W. tillåtelse att ställa vagn på hufvudspåret; den hade undvikits, om han, sedan han gifvit på egen hand denna tillåtelse, gittat efterkomma reglementets I tydliga och allvarliga föreskrift: står i vagn på hufvudspåret, skall varningssignal utsättas minst 1, S00 fot eller 600 steg från det ställe der vagnen står, och denna signal är nattetid lykta med rödt sken (jag kommer ej ihåg sjelfva ordalydelsen, hvadan jag blott citerar innehållet); den hade bort förekommas, om på bron äfven den natten funnits en lykta, som visar olika sken, då bron är stängd och då den är öppen; den hade förekommits, om inspektoren tillsagt brovaktaren hålla bron stängd vid den tid vagnarne på hans befallning skulle återvända; den hade förekommits o. s. v. Vi se bort ifrån att så mycken, så otrolig vårdslöshet blef en persons bane. En olycka inträffade i alla fall, och orsakerna till densamma förändras icke. Tänkom oss, att ingen vagn stått och ingen person legat på hufvudspåret, hade olyckan då blifvit mindre? Då hade två tungt lastade vagnar med på dem varande personer störtat med fulla farten i den smala öppningen och tvifvelsutan ej blott helt och hållet fyllt den, utan ock sönderslagit bron, hvarigenom trafiken hindrats för en längre tid och stora kostnader för brons iståndsättande blifvit en följd. Det var en lycka i olyckan, att hinder förefanns på banan, men deraf är man icke berättigad att nästan helt och hållet fritaga stationsinspektoren, som, om jag ej missminner mig, är ansvarig för sina under1 I. 1