Troligen bolaget, hvars små tillgångar ibland användas för välgörande ändamål, hvarpå här må tillåtas mig att anföra ett exempel. Då man passerar Wedums station, finner man med förnöjelse, att till stationen hör en rätt betydlig sträcka väl skött och odlad trädgårdsjord — så borde vara vid alla stationer — och frågar man efter orsaken, så får man veta, att egaren af nämnde jord erbjöd sig att afstå den till bolaget utan ersättni ig, om stationen kom att ligga der. Stationen lades der, och egaren fick sålunda äskad ersättning för sin jord; men styrelsen fann honem hafra handlat så oegennyttigt, att den för jorden gaf honom full ersättning i — aktier. Men till saken. Hvilka åtgärder hafva vederbörande vidtagit med anledning af den timade olyckan? Hvad straff få de tjenstemän, som vållat den? Se här i korthet. Man trodde länge, att styrelsen ej skulle vidtaga någon åtgärd alls, men slutligen utdunstade, att styrelsen sällt dom, som dock ej synes vara så allvarsamt menad, hvadan den långsamma undersökningen synes mera vara en formalitet. j Stationsinspektoren, som befallt vagnarne på bestämd tid köras in på stationen, men ej tillsagt brovakten att vid den tiden hålla bron stängd, — hade han det gjort, hade hela olyckan undvikits — dömdes till en reckas suspension (permission?) med förlust af lön. Bokhållaren, som dels, ingripande i förmans rätt, på egen hand gifvit en tillåtelse, sont är utom hans område, dels låtit, i strid mot reglementet, ställa vagn på hufvudspåret utan att föranstalta om varningssignals utsättande, dömdes till en månads suspension med förlust af lön. Banmästaren, som förde vagnarne, blef dömd till en månads suspension med förlust af lön, emedan han körde för fort — han lär icke haft rätt att köra vagnarne öfver bron, utan skulle de skjutas öfver. En jemförelse lemnar märkliga resultater. Jag behöfver ej uttala dem. Harmed har emellertid styrelsen bundit sina händer. Låt olyckor inträffa, låt styrelsen försöka döma allvarsamt och man skall framhålla ofvannämnde fakta och i enlighet med dem måste den döma, såvida den vill anses hafva någon annan måttstock för sina domar, än rent godtycke. IIade denna dom varit fälld, när en spårvexlare i Uddevalla invexlade ett tåg på orätt spår, utan att den ringaste olycka skedde, så skulle man säkert ej kunnat köra bort honom, ty han begick eit ouppsåtligt fel, som i jemförelse med ofvanstående, enligt styrelsens uppfattning, reducerar sig till noll. Ett rinner mig här i sinnet, nemligen huruvida icke den omständigheten, att jernvägens tjenstemän äro egare af ett ej obetydligt antal aktier, hvilka inbetalas derigenom, att en betydlig del aft. deras löner innehälles såsom afbetalning, här inverkat, Af de fakta, som ofvan anförts, synes framgå, att ordningen vid Wenersborgs station ej upprätthållits med den kraft, som vederbort; ty hade så varit, hade ej pokhållaren gifvit den nämnda tillåtelsen och, ifall det verkligen varit och är så, att vagnar skola skjutas öfver bron, hadel. ej banmästaren kört med så stark fart, som nu skedde. Man är berättigad till det antagandet, att han förut opåtaldt gjort på samma sätt. Att han ej, då olyckan skedde, körde med snälltågs fart, såsom man läste i tidningarne, och hvilken uppgift ej blifvit rättad, inser hvar och en, som känner bankens längd ochl. banans lutning. Tvärtom kommo vagnarne med ringa fart; ty i annat fall skulle de ej stannat på spåret, kastande den der förut varande i sjön, utan att någon sönderslogs. Dessutom är det ett faktum, att vid efter olyckan skedd undersökning, icke alla bromsar på vagnarne gjorde tillbörlig tjenst, hvadan kan antagas, att vagnarne ej kunnat sullt stoppas, när hindret varsnades. Förtigas bör icke, att de straff, som styrelsen ådömt de 3 nämnde tjenstemännen, ej skola gå i verkställighet, såvida polismyndigheten icke tager saken om händer. När eller ens om detta skall ske, är omöjligt att säga, alldenstund konungens befallningshafvande ej funnit skäl vara, att förordna om åtals anställande. Huruvida justitieombudsmannen är af samma åsigt, skall väl snart visa sig. Skall han akta på allmänna meningen, kan han ej låta saken afstanna med styrelsens åtgärder. Skulle så emot förmodan ske, torde nog personer finnas, som äro villiga att bistå den förolyckades anförvanter med de medel, som kunna erfordras för åtals anställande och utförande mot dem det vederbör, på det hvar och en måtte få efter som han handlat hafver. Straffen må gerna bli lindriga, men de måste lämpas efter hvars och ens fel, så att ej den, som mindre felat, skall mera umgälla och tvärtom. En bit statsekonomi ). Om man hatraltar en form — t. ex. en mål