Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1867, sida 1

lifvet en källa till den renaste glädje, den aldrig uteblifvande trösten, såsom det nu, då jag uttalar detta, verkligen är. Och skulle vi då aldrig mera i lifvet återse hvarandra — hvilket utan tvifvel är en smärtsam tanke, som tyvärr blott alltför snart skall blifva till verklighet — så skall dock minnet af de sköna, här i så innerlig förening upplefda dagarne och af den högt värderade vännen städse lefva i mitt tacksamma hjerta, och all den jordiska tillvarons bedröfvelse, allt framtida bekymmer skola ej kunna frånröfva mig stoltheten öfver, att jag varit så utvald, så gynnad af ödet att af er ha blifvit vald till denna väninna. . Hon hade redan för längesedan fattat hans bredvid henne hvilande högra hand och slutligen tagit den mellan sina båda händer. Der fasthöll hon denna, såg honom ömt småleende i det liksom af ett inre rus uppblixtrande ögat och tillnickade honom med detta ömma leende sin så rent kända och så skönt uttalade vänskap. Men han svarade henne ännu alltjemnt icke, ej heller besvarade han tryckningen af hennes mjuka hand, ty hans tankar hade redan råkat in på en helt annan bana och på denna kretsade de, sökande ett lyckligare, ett mera tillfredsställande mål än det nyss utlofvade, irrande och osäkra omkring. Plötsligt for han upp ur sina grubblerier, uppslog ögonen mot henne och fattade hennes händer så fast, att hon nästan förskräcktes och full af förvåning sökte läsa skälet dertill i hans ögon. Ilon skulle ej få vänta länge, ty redan häfde sig hans bröst mäktigare; han hade funnit den rätta tankegång, hvilken han nu måste följa, och snart klädde sig dessa tankar i ord. — Är det, som ni nu sagt mig, började han med låg, men genomträngande röst, är det i säga mise? VINT . , Uvad ni kan och får vat OCD kan ni endast skänka mig denna visserligen skön ; Sen sköna och rena, men mitt bröst ej alldeles utfyllande vänskap? Öfvi i som ett bla 1, ätt rosigt skimmer lifvade ansigte flög likhans .och hon aul4 digort moln. Hennes händer darrade i hon ett döfvande ås klan ft och beklämdt, liksom fruktade hans eldiga öga Slag, hvilket måste följa på blixten ur