Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1867, sida 1

det med ett ur hjertat strömmande Jo — så säg mig först: är det, som ni nu så lifligt, så åskådligt utvecklar för mig, — är det en kristlig tro? — Nej, det är icke ensamt en kristlig, utan fastmer en allmän mensklig tro, i hvilken judar såväl som kristna måste vara förenade och öfverensstämma. De kristne — förlåt, att jag säger detta åt er, judinnan — de kristne hafva blott utbildat och utvecklat den till en specifik tro, de ha gjort ett slags vetenskap af sin renaste hjertats angelägenhet, och den yttre religionen, såsom man kallar den, eller låt mig heldre säga kyrkoreligionen, hvilken riktigt egentligen åtskiljer — tyvärr åtskiljer — de olika troende, är endast en form, och om somliga kalla sin skapare Gud, andra Allah, andra åter Jehovah, om de tillbedja och dyrka Honom i en kyrka, ett tempel eller en mosk6e, det är likgiltigt, ty Han är alltid densamme, den godhetsfulle, välsignande, gifvande och rättvise Gud. 0 min Gud, och på Honom har ni — ni, kära dyra Jane, som fått emottaga så mycket skönt och godt af Honom, kunnat tvifla? Jane hade vid dessa med mycken värma och liflighet uttalade ord flera gånger skiftat färg. Först betraktade hon den talande med stor uppmärksamhet och nästan kärleksfull tacksamhet, i det en skär rodnad lifvade hennes kinder och en klart. lysande stråle hennes öga; men vid den sista, nästan med högtidlig andakt uttalade frågan, bleknade hon plötsligt, en krampaktig ryckning genomfor henne och hon blickade stirrande ned på sina hopknäppta händer. Då nu Reinhold, när hon fortfarande teg, med ännu innerligare värma upprepade sin fråga, suckade hon sakta, skakade vemodigt på hufvudet och framstanimade slutligen med bruten röst: — Jag är ej skuld dertill, icke jag. Jag, sådan jag nu en gång är och känner, skulle måhända aldrig hafva hyst detta förfärliga tvifvel. — Men hvem eller hvad har då uppväckt det inom er? — 0, jag ber er, säg mig det! Då upplyfte hon hastigt hufvudet, betraktade honom med en stor oeh Jast blick och sade med skärande röst: — Om ni nödvändigt vill veta det, så hör: hvem eller hvad, som uppväckt det inom mig? Jo — mitt öde.