Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1867, sida 1

alltiler och sler stora egendomar, skogar och bruk, och slutligen blef han den störste godsegare i den trakt af landet, der han bodde. En så vidsträckt verksamhet kräfde naturligtvis stora kapitaler både till inköp och drift; dessa måste tillvägabringas genom lån, först emot inteckningar, men då egendomarne voro fullt belastade med sådana, måste han anlita vexelobligationer och vexlar. Det var nu länge mycket lätt att få penningar på sådana papper: dels kunde de beliggas med handfångna deposita af pantobligationer i de många fasta egendomarne, dernäst hade Bredesen många slägtingar och vänner med förmögenhet och anseende, hvilkas endossement var tillräckligt att gifva hans papper full kredit, men det hette alltid, -Jatt dessa endossementer egentligen blott voro en sormsak, då de offentliga penningeinstitutionerna fordra 2 eller 3 endossenter på sina vexelobligationer, ty Bredesen sjelf var ju öfverflödigt vederhäftig-. Ilans stora egendomar omtalades alltid såsom så utomordentligt värdefulla, att man ej med ett enda ord tordes antyda, att han hade en öfverdrifvet stor lös skuld. Märkvärdigt nog föll det ingen in, att något abnormt måste ligga i den omständigheten, att en man oupphörligt blott ökade sin skuld, men aldrig afbetalte något synnerligt på den. Efterhand hade nu Bredesen lagt sig till egendomar, som anslogos till ett värde af 1 million 200,000 specier, hvilket väl i alla länder för en bonde måste kallas en storartad possession. men som för en norsk bonde, hvars vilkor i allmänhet äro mer än tarfliga, var något hittills alldeles oerhördt. Sjelf lefde han som den rike godsegaren, den der förde ett furstligt hus, alltid med den största gästfrihet öppet för de talrika resande, hvilka skulle bese och beundra mannens vackra hem och stora verksamhet. Det var liksom en ära att komma till. odalsverket; Bredesen var en angenäm värd, som ej sparade något för sina gästers komfort. Samtidigt härmed hade emellertid hans lösa skuld, hufvudsakligen till kreditinrättningarne i Christiania, lupit upp till c:a 700,000 sp., för hvilka han betalte 7 å 8 procent i räntor. Alla menniskor voro liksom slagna med blindhet i dessa affärer, hvilkas ihålighet och brist på sann vederhäftighet icke ens anades af endossenterne. Men dessas lättsinne var äfven oerhördt, ty de undertecknade i massa dokumenter med summor och data in blanco, så att ingen af dem Sjelfva hade reda på, för huru stora belopp han ansvarade eller ens hvilken penningeanstalt, som hade dokumenterna i sina händer. Bredesen var så ansedd och så obetingadt den rike mannen, att dylika bagateller ej voro nödiga att ha reda på, då endossenterna endast ansågo det hela för en formsak. Under krisen 1857 var 3redesen i den största knipa, men räddades genom inflytelserika vänners hjelp. Icke destomindre tog han ingen lexa häraf, utan fortsatte med sina köp af stora egendomar. I Sverge köpte han jernbruk, glasbruk, ölbryggerier och skogar, men omsider satte han kronan på sitt svindleri genom att köpa det stora KEidsfos jernbruk i närheten af Drammen. Hans kompagnon i detta köp var en juridiskt bildad man vid namn Omsted, en sakförare, som genom stora skogsköp i Odalen allmint antogs vara en mycket rik man. För att hålla sina mångfaldiga löpande vexelobligationar i gång, hade nu Bredesen fått till stånd en hel kedja af endossementer: utom Omsted, som tecknat sitt namn för 200,000 sp., hästade Bredesens svåger, Ole Björnebye, en af de störste skogsegare i Solöer, för 450,000 sp. och flera andra gårdsegare för ett par hundratusen sp. För 4 år sedan började dock uppmärksamheten vända sig emot den ackumulation af lån, som öfverallt fanns i de offentliga låneanstalterna på Bredesens namm. Men nu var olyckan att snöbollen vuxit till en lavin, hvars fart och fall ingen kunde hejda: endossenterna måste fortsätta med att underteckna på alla de gamla lånens förnyande, eljest voro konkurs och ruin säkra, och många trodde ännu, att Bredesen egde tillräckligt för att betäcka sin skuld. I hvarje fall antogo kreditorerna, att de rika endossenterna skulle kunna öfverflödigt supplera hvad Bredesen måhända ej sjelf kunde betala. Sålunda kit man fortfarande allt gå i det gamla hjulspåret, under den förutittning, att dock nu afbetalningar skulle ske genom successiva försäljningar af Bredesens många egendomar. Så gick det framgent i 2 år, men endossementskedjan var nu spänd så starkt, att om en enda änk i densamma brast, skulle hela den konstiga byggnaden ramla öfverända. I början af år 1565 dog Bredesens kompagnon i Eidsfos jernbruk, Omsted, och nu inträflade den förfärliga katastrosen, hvars följder ännu dagligen skaka våra penningeförhallanden och framkalla olyckor af fruktansvärd utsträckning, i det så många ansedda och verksamma affärsmin, som stodo i mångahanda och vidlyftiga förbindelser, måste förklara sig ur stånd att uppfylla sina förpligtelser och göra konkurs. — Jag skall afsluta dessa anmärkningar nästa gång. lIn inbringande verksamhet har under de sednaro åren börjat utveckla sig på Vestlandet, isynnerhet mellan Christianssand och Bergen: engelsmännen anlända mad UFAHA. IA 02 1