Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1867, sida 2

Låt blott aldrig hoppet sjunka! Om ock allt du mistat har, Drick utur dess klara källa, Håll dig fast vid hoppet qvar! Om du tror, att för beständigt Lifvets fröjd för dig är all, Sök i tysthet blott att hoppas, Och den återvända skall. När du tror, att natt för evigt Har omkring din sol sig lagt, Strålar snart hon herrligt åter Uti ny, fördubblad prakt. Måhända skulle verkan af dessa enkla ord, hvilka Reinhold, som flytttat sig helt nära den skrifvande, läste ännu medan de flöto ur pennan, ej ha varit så stark, om de ej åtföljts af ett yttre tecken, som syntes ögonblickligen bekräfta dem Ty i samma ögonblick, som Jane nedskref orden: 5Strålar snart hon herrligt åter Uti ny, fördubblad prakt, frambröt solen, som hela morgonen varit dold bakom lätta skyar, klart ur molnslöjan och öfvergöt hela landskapet med sitt renaste guld. Knappt hade den grönskande jorden, den blå floden badat sig i denna underbara och, då den kom så oväntadt, nästan förtrollande ljuskälla, innan Reinhold blickade upp liksom fattad af en högre uppenbarelse, och från och med detta be rusande ögonblick var hans framtida öde för alltid afgjordt I hans öfverfulla inre svallade det som en brusande och likväl välsignelsebringande våg; i hans hjerta klappade och slog det med en för honom ny, knappt hejdbar makt, och hela hans själ flög den tyst, nästan ödmjukt bredvid honom sittande qvinnan till mötes. Om han velat följa sin uppsvallande känsla, så skulle han hafva öppnat armarne och ryckt den stormer inom honom ej anande till sig samt för henne utgjutit hels sin själ med alla de fröjder och qval, hvilka han omedvetet känt från det första ögonblick, han såg henne. Men han följde ej denna första uppbrusande känsla; han beherrskade sig manligt, ty i Janes forskande, på honom riktade ansigte, i hennes lugna, förväntansfulla hållning låg något, som uppfyllde honom med en till vördnad gränsande känsla. as Arte