Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1867, sida 1

— Så låt mig höra dessa få ord. — Ni vill det, nåväl! Jag, som synes er så berättigad att vara lycklig, jag har aldrig varit det och jag är det ej heller nu. Jag har under hela mitt lif stått ensam i den stora, menniskorika verlden. Intet hjerta har klappat och intet hjerta klappar mot mitt, ingen själ lägger sig intill min själ, för att sammansmälta med den — och denna ensamhet, denna isolering i det stora, glada, fulla lifvet kan vara en stor smärta, således en stor olycka, desto större, om man hyser den varma längtan, den brinnande önskan att — ej längre vara ensam. Medan han med sänkt blick yttrade dessa ord, märkte han ej, att Jane vändt sitt ansigte, på hvilket en djup smärta afspeglade sig, emot honom och nu, med en glänsande tår i det sköna ögat, deltagande betraktade honom. Plötsligt sträckte sig hennes hand ovilkorligt mot hans. Han fattade den hastigt, men släppte den straxt åter, då hon mildt, men eftertryckligt drog den tillbaka. Men straxt derpå sade hon med bedjande röst, i hvilken ett egendomligt välljud låg, så att den syntes honom oemotståndlig: — Jag ber er, min vän — så får väl äfven jag kalla er, då ni kallat mig er väninna — låt mig fort, fort, om ock blott med få ord, få höra er lefnadshistoria. Reinhold nickade samtyckande och sade derefter: — Jag är född af obemedlade föräldrar. Jag kunde ej erhålla någon uppfostran af dem, ty jag förlorade dem redan vid fyra års ålder. Från denna tid ända till min myndighetsålder måste jag kämpa med försakelser af alla slag. Fremmande menniskor uppfostrade mig, och endast få varma hjertan mötte mig på min lefnadsbana. Så stred jag hårdt och svårt ända från min ungdom mot fienderna till mensklig glädje och mensklig lycka. Jag var och förblef en ensam pilgrim på jorden, som alltid förgäfves längtade till lugnets och fridens förlofvade land. Endast i arbetet, det mest ansträngda, sjelfvalda arbete, fann jag lugn och tröst, endast min själs näring erbjöd mig vederqvickelse i min enformiga och ofta rätt sorgliga tillvaro. Men midt under alla försakelser och lidanden förkofrade jag mig till kropp och själ. Jag kämpade och kämpade rastlöst, och på så sätt förvärfvade jag mig det nödvändiga för ett oberoende lif. Sålunda kom jag slutligen i den ställning, i hvilken jag nu befinner mig, ogh med hvilken jag