Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1867, sida 2

3. Dannberg, hvilket äfven skett medan hon as-1 emnat mjölk i dessas kök. Hur hon tillegnat ig de öfriga, påstod hon sig deremot ej minnas. kedarne hade hon låtit belåna å pantlåneinrättlingen för 14 rdr. ö Installd i Thorsdags till förhör i poliskammaen vidhöll Helena Andersdotter då sina förra ippgifter. Sjelf hade hon ej skrifvit det omämnda qvittot, utan hade en annan flicka varit tenne behjelplig dermed. Petterssons hustru upplyste, att ringen och vampdosan nu tillrättakommit. Medan tvenne sossar, af hvilka den ene var hennes son, en dag ekt å afträdet, hade den ene pojken bemärkt ett vapper instucket under en bräda. Papperet togs ram och fanns då häri den saknade ringen och losan, som hennes man haft i sin chiffonier, men wilka saker försvunnit derifrån. Hustru Petterson sade sig icke ha anledning att misstänka nåson annan än Helena Andersdotter. Målseg. Olsson och Dannberg voro närvarande senom embud, som vid påseende af de båda omsämnda skedarne igenkände dem och förklarade utt dessa tillhörde målseg. Tvenne hustrur, Maria Olsson och Anna Svenson, som haft bestyr med pantsättningen af skelarne, voro äfven inkallade. Maria Olsson uppgaf, utt hon emottagit dem at Helena Andersdotter, om sagt, att de tillhörde en madam. Maria Olson hade varit å pantlåneinrättningen för att beåna dem, men der var så mycket folk att hon j kunde tränga sig fram, hvarför hon återvändt hem och sedermera anmodat hustru Svensson att urätta uppdraget, hvilket denna äfven gjorde. Hustru Svensson vitsordade riktigheten af Ölssons pgift. Slutligen tillade hustru Pettersson, att Helena Andersdotter äfven tillegnat sig ett fint cigarrodral, som tillhört en af makarne Petterssons älire söner. Helena Andersdotter tillstod äfven detta och att hon sålt fodralet, som kostat 6 rdr, för 5 öre. Enligt polisens anteckningar har Andersdotter örr varit under åtal, så att det ej var första gånsen hon nu visat sig ha lust till nästans gods. Målet uppsköts på åtta dagar för inhemtande upplysning om hvem de öfrige skedarne kan tillhöra. Under tiden förvaras Helena Andersdotter cellfängelset. — Sistlidne Onsdag hade hemmasonen Johannes Pettersson från Mark kommit hit till staden, medhafvande häst och åkdon. Han ämnade återvända hem på qvällen, men under tiden lemnade han sin häst till annan person. Iluruvida detta skedde i någon beräkning eller icke, är ovisst, men när han sedermer sick se en å H ogatan ående häst med arbetsvagn, som tillhörde fabriör A. Ringner, fattade han tömmarne, satte sig upp och så bar det af på hemvägen, utan att han brydde sig om att ekipaget icke tillhörde honom. är han passerade förbi allcen träffade han en annan marbo, Elias Berndtsson, som nu är boende i Galgkrogarne. Enär denne flera gånger sett den häst, hvilken Pettersson vanligtvis begagnade, men fann honom nu ha en annan, frågade Berndtsson om han skaffat sig denne medan han parit i staden. ,,Nej, det skedde innan jag rest hemifrån, genmälte Pettersson. Derefter åkte Berndtsson med honom till Galgkrogarne, der han steg af och tackade för skjutsen. Pettersson fortsatte färden raskt fram åt hemvägen. Under tiden hade hr Ringners körsvän saknat hästen och åkdonet. Bestört häröfver anmälde han saken straxt hos polisen. En droska anskaffades och i denna placerade sig drängen jemte tvenne spanande konstaplar. Derpå bar det af utåt vägen, för att ertappa tjufven. En vid allten stationerad poliskonstapel upplyste, att en vagn, förspänd med hr Ningners häst, nyss passerat förbi, men hvem den körande var hade konstapeln ej kunnat se, enär denne lutade sig bakom en annan karl, som åkte med honom. Således var man flyktingen på spåren och fortsattes derför jagten. I närheten af Mölndahl inträffade dock en verklig öfverraskning, ty här möttes hr Ringners häst, som kördes af en bonde. I vagnen låg Pettersson snarkande på en bädd af hyfvelkasor. Den svenska nektarn, hvarmed han förplägat sig innan affärden från staden, hade förmodligen utöfvat en sådan verkan på honom, att hunnen fram emot Mölndahl, hade han somnat, dervid tömmen snott sig omkring hjulet, hvarigenom hästen stannat. I sådant tillstånd anträffades resenären jemte hans ekipage af en förbifarande bonde, som vände om hästen och begaf sig helt beskedligt med detta åt staden. Vid förhör med Pettersson följande dagen i poliskammaren påstod ban sig ha varit så rusig, att han icke kunde minnas hvad som passerat. Afsigten hade icke varit att stjäla hästen och åkdonet, utan hade han troligtvis satt sig i vagnen i den tro, att denna var hans egen. Då Elias Berndtsson intygat, att Pettersson uppgifvit, att han köpt hästen innan han rest hemifrån och Berndtsson icke funnit honom vara rusig, när de åkte tillsammans, fästes icke afseende å Petterssons förklaring, utan blef han insatt i cellfängelset och målet remitterades till rådhusrätten. — Målet angående artilleristen Frisk, som är häktad för åtskilliga stölder af klädespersedlar, hvilka han tillgripit å fartyg, förevar i går ånyo i poliskammaren. Det har nu äfven blitvit upplyst, att Frisk förvarat en del af dessa persedlar hos en arbetskarl Olsson i Ahlbostaden, och har derigenom de flesta kläderna tillrättakommit. Den vidare ransakningen öfverlemnades till krigsrätt, hvaremellertid Frisk qvarstannar i garnisonshäktet. Rådhusrätten. Stöld. I förrgår voro vid rådhusrätten under åtal tvenne för stöld straffade personer, Frans Oskar Ståhlberg och Edvard Andersson, för det de under sistl. Juni månad tillgripit å jernvågen diverse jerntackor och flera stänger plattjern, hvilka sedermera försälts till smeder å Lindholmen för underpris. Det mesta af jernet, som tillhörde handelsbolaget J. A. Kjellberg Söner, hade tillgripits på Söndagar, då Andersson brukade ro med en båt förbi Jernvågen. Både Ståhlberg Andersson erkände att de begått stölden, hvarför de dömdes, Andersson såsom för 3:dje resan, till 3 års straffarbete och att under 8 år vara förlustig medborgerligt förtroende, samt Ståhlberg, för 2:dra resan, till I år 3 månaders straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende i 5 år. Smederna J. Bengtson och Carl Christiansson, hvilka köpt af tjufgodse des att, för det de ingått i handel med mi personer, böta 15 rdr hvardera, trotts deras både mundtliga och skriftliga protester mot att blifva ansedde såsom tjufgodsköpare eller att de betalt något annat pris än det de ,,voro vana att betala för gammalt jern. — En annan stöld, som blifvit föröfvad och ofta upprepats, likaledes just till följd af det lätta