Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1867, sida 3

ULL 11111H11 TtäBCr BICK OIVCT UCL. Tläåde KurITttaget kommit en fjerdedels minut förr, så hade det ofelbart krossat öfver 50 passagerare. Nu var emeltid tåget passeradt, och ett ögonblicks djup tystnad utvisade hur djupt en och hvar kände sig( s och tackade Gud, att så många blifvit rädade från en nästan oundviklig olycka. Snart voro alla åter i kupterna och tåget fortsatte sin ( resa. Hela katastrofen hade uppstått genom ett missförstånd. Täget höll, enligt order, stilla på det s vestra spåret, och alla konduktörer stodo och tillsågo att hufvudspåret var fritt. Då fingo ett par passagerare i de eftersta vagnarne det insallet att vilja gå ut, hvarvid den närmaste konduktören ropade: ,,Niemand aussteigen, pas descendre. Detta rop missförstods utaf en redan J! utkommen herre, hvilken började ropa: ,,Alle aussteigen, hvilket åstadkom hela förvirringen, eme-J dan alla antogo att ett tåg kommit i orätt spårA och att konduktörerna derföre ropade till passa-J! gerarne att de skulle skynda ut. Denne herresi beteende kunde ha förorsakat förfärliga olyckor.! Han blef genast gripen, man såg konduktören fatta honom i bröstet och skaka honom, och der-J efter såg man honom icke mer i tåget. Alla pasj c sagerare berömde på det högsta öfverkonduktörens fver och själsnärvaro, och man kom öfverens om itt skriftligen för jernvägsstyrelsen omtala hans utmärkta konduit. En trettisyraårig trana. På Kristineholm vid Nyköping finnes en trana, som varit der alltsedan Ar 1833 och nu för sin framskridna ålder kan vara rtjent att omtalas. Sommaren 1833 fångades hon som unge på en af de stora mossar, som finnas i Skagerhults socken i Nerike, der tranor häcka när stan hvarje år. Sedan hennes vingar blifvit något klippta har hon ständigt fått gå lös på gården vid Kristineholm, utom under vintern, då hon haft ett eldadt rum för egen räkning. För alla, som skolat passera gården, har hon, Synnerligast under sina unga år, varit rätt obehaglig, emedan hon ej gerna låtit bli att anfalla och med sin starka och hårda näbb : I i hacka hvar och en, som ej med en dugtig käpp vetat sätta sig i respekt. Man har märkt, att hon, besynnerligt nog, hastigt kunnat fatta motvilja mot en främmande person ; när någon, som misshagat henne, genom en grind gått in i trädgården, har hon kunnat gå derutanför och posta i timtal, för att få det nöjet att med ett ursinnigt anfall gifva luft åt sin ilska. Den enda, för hvilken hon visat någon tillgifvenhet, är hennes matmoder, och henne är hon också trogen som en hund. Sin glädje uttrycker hon då genom ett slags dans, som är rätt lustig att åse; hon flyger öfver gården i full fart, gör så en piruett och kommer tillbaka, för att under många! krumbugter och små hopp liksom fägna sin matmor. Hennes gång är mycket gravitetisk och afmätt; när hon går och funderar på ett anfall, klifver hon af och an med bortvändt hufvud och närmar sig omärkligen, tills hon som en blixt anfaller och ger ett dugtigt nyp. Hennes föda består mest af bröd och potatis, men annars äter; hon nästan hvad helst hon får; hennes stora nöje är att om våren plocka upp hvad som nyligen blifvit satt; äfvenså njuter hon af att stå i ån och plaska med näbben i i vattnet. Vår och höst, när tranorna flytta, är hon orolig och svarar då på!! deras skrik. Några gånger har hon fått ett par kamrater till sig vid ån, men de hafva snart otvergifvit henne. Hennes skrik är skarpt och obehagligt samt låter alltid höra sig, då klockan slår, när det ringer till arbete eller då hon blir retad. Tvenne rymmare. För någon tid sedan för-. svann en person, vid namn Weisstock, från Danzig med 20 å 30,000 thaler på fickan och en kort tid derpå följde den för stor stränghet bekante exekutionsinspektören K. från samma stad W:s exempel. K. lemnade efter sig betydliga skulder, men hade icke begått någon förbrytelse, som kunde ge anledning till att förfölja honom. Före sin afresa hade han utfärdat en arresteringsorder på Weisstock och försett den med rättens sigill. Då han anlände till Newyork, blef det en lätt sak för honom att uppsöka Weisstock, som redan hade öppnat en stor butik derstädes. K. inträdde en dag, i sällskap med ett par fattiga djeflar, hvilkas bekantskap han hade gjort! ombord på fartyget, in till Weisstock. Då W. varseblef denne så välbekanta embetsman, bleknade han och sade: ,, Ni här, herr K.! — ,,Jaha, i svarade K., i det han drog arresteringsordern ur fickan, och nu följ mig. Jag är här för att arrestera er och föra er tillbaka till Danzig! Weisstock, som af gammalt visste, att K. aldrig! släppte ett offer, när han en gång fått det i sina klor, förlorade nästan besinningen af förskräckelse, så mycket mer som det ej var fråga om bysättningsfängelse, men om tukthus, ty ingen visste bättre än han sjelf, huru många falska vexlar han hade lemnat efter sig i Danzig. , Men herr K., sade han i en bedjande ton, ,,kan ej saken i godo uppgöras? — , På inga vilkor, följ ; mig genast, svarade K. i barsk embetsmannaton. — ,, Men om jag ger er 1,000 dollars?: — ,,1,000 I dollars, hvad vill det säga, det kostar ju redan resan, skynda er och låt oss få ett snart slut på det här. — ,Jag ger 2.000 dollars kontant! skrek Weisstock i sin förtviflan. .Var nådig, kära K., haf medlidande med en fattig, ruinerad) man. — ,Jag säger er, att det ej går an, låtem oss begifva oss af. -— , Nåväl dår, sade Weisstock, under det ångestsvetten perlade på hans panna, ,,3,000 dollars är allt, hvad jag äger, jag vill gifva er dem, låt mig slippa att resa. K. lät slutligen beveka sig, tog 3,000 dollars och I lemnade W:s butik, efterlemnande arresteringsordern i W:s hand. K. skref efter sin hustru till Newyork, der han nu drifver en inbringande handel med skrifmaterialier. Man kan föreställa sig Weisstocks förargelse, när han några månader derefter erhöll ett bref från en vän i Danzig, som skref bland annat: ,,Också exekutionsinspektören K. vid härvarande byrå har rymt sin väg, lemnande efter sig betydliga skulder; fortfar det på sådant sätt, är snart hela Danzig i Nevyork?. Glömska. En dalkarl oqvädade sin länsman och blef derföre åtalad vid häradsrätten. Vid dombordet uppstod följande dialog: Domaren: — Erkänner ni (en human domare tilltalar aldrig någon part med ordet ,,du) att ni oqvädat länsman? . Dalkarlen: Ja, bevara mej, nådig domare, det jorde jag. s Dom: EKallade ni honom fåhund? Dalk.: Ja, nådig domare, det gjorde jag visst, och sedan kallade jag honom för skojare också. Dom.: Ni kallade honom ju äfven för tjuf? Dalk.: Nej, kors, det glömde jag! Jordbäfning på Sundaöarna. På Java har en svår jordbäfning egt rum under Juni månad och från Batavia hafva nu de första underrättelserna ankommit om denna olycka, som hemsökt de holländsk-ostindiska kolonierna. Den har utsträckt sig icke blott öfver Djocjocarta, utan äfven öfver Cheribon, Pekalongan, Banjumas, Bagelen, Samarang och Suracarta. Emedan de första underrättelserna först inlupo vid det europeiska ångfartygets afgång från Batavia, kunde de förolyckade menniskornas antal lika litet som skadans belopp uppgifvas; dock tyckas ensamt i hufvudstaden Djocjocarta åtminstone S0 personer hafva vid jordbäfningen omkommit (Sumatra lärer under några månader hafva hemsökts af en svår boskapssjukdom). Från mormonlandet. North Platte Postation Skrifver den 24 Juni 1867 till Svenska Amerikanaren: I min sednaste skrifvelse sade jag, att jag lefde