Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1867, sida 2

Dagl. Alleh:a antyder en annan fråga, som anses härmed sammanhänga, nemligen om en förändring i thronföljden derhän, att den blifvande danska drottningen skulle blifva på samma gång regerande drottning i Sverge och Norge, då en kommande ättelägg blefve regent öfver alla tre skandinaviska rikena. Så vore ju skandinavismen färdig, hvad den gemensamma regenten angår. Men då inträffar den omständigheten, att thronföljden i Sverge-Norge går ifrån ej blott den yngre linien af Bernadotteska dynastien, utan helt och hållet ifrån denna dynasti på svärdssidan. Det blefve alltså ett stort offer Hertigen af Östergötland komme att bringa denna id6, hvilken han likväl varit så varmt tillgifven, att man åberopar efter honom orden: ,,att intet offer finge anses för dyrbart för skandinavismens sramgång. om II. K. H:s åsigter härutinnan äro oförändrade, kan man vara förvissad att han, med sitt upphöjda sinnelag, skulle villigt bringa detta offer af den i alla fall ganska tvetydiga lycka, som thronen skänker. Men en annan sak är om Sverge och Norge skulle vilja gå in på en sådan förändring af successionsordningen. Dertill erfordras åtminstone att den skandinaviska unionen erhåller varmare sympatier än den ännu eger. Mycket beror likväl dervid uppå de handlande personernas inre egenskaper. Man torde alltså kunna lemna lugnt dessa sednare funderingar å sido, för att fasthålla det, hvarom här är närmast frågan, och då hylla vi obetingadt den åsigten, att prinsessan Lovisa må få göra sitt val, fritt efter sitt hjertas böjelse, utan afseende på den ena eller andra politiska kombinationen. Nationen har icks rättighet att göra henne hvarken till en Margareta Fridkulla, som icke behöfves, eller till en Iphigenia, som lyckligtvis ännu mindre behöfves. De båda folken skola helldre se henne lycklig, än de skola se henne sörjande vid de mest lysande bröllopsfester eller i de praktfullaste salar. Det kan vara nog med att ett af de nordiska konungahusen offrat sina döttrar åt ett sådant öde. Denna rent menskliga uppfattning af saken böra de tidningar kunna ännu lättare adoptera, hvilka anse ett furstligt giftermål sakna all politisk betydelse, hvilket vi deremot icke göra. Vi anse, att den förbindelse, hvarom här är fråga, kan vara ur politisk synpunkt ganska beydelsefull, men vi anse att nationerna få icke se derpå. Och vare det nog sagdt tillsvidare om lenna omtalade förlofning, hvars roman skall, såsom vi hoppas, erhålla det lyckiga slutet: att de båda älskande få hvarundra.