Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1867, sida 1

visaren kom nära tio-siffran, vände han hastigt om och uppsökte den port, genom hvilken man steg upp till det lilla huset. Försigtigt och sakta, liksom fruktade han att väcka någon ur dess slummer, skred han uppför trappstegen, men hur sakta han än gick, måste dock den unga slickan, som deruppe i den anspråkslösa trädgården vattnade sina blommor, haft en myeket skarp hörsel, ty då Reinholds hufvud blef synligt vid det öfversta trappsteget och han kunde öfverblicka trädgården, såg han Jane stå derinne med vattenkannan i handen, med hufvudet lyssnande vändt åt trappan, liksom hade hon redan på långt håll hört den kommande nalkas. — God morgon, fröken Jane! ropade han emot henne, lyftande på hatten. Kommer jag blott ej för tidigt, eller stör jag er ej i ert arbete? Redan tnder det han talade, hade han närmat sig judinnan och vänligt framräckt sin hand. Hon gjorde ej ett steg emot honom; endast hennes blixtrande öga var med ett slags väntansfull spänning fästadt vid hans ansigte, och först sedar han kommit henne helt nära, upplyfte hon långsamt sin hand och fattade lätt hans. — Nej, svarade hon, ställande trädgårdskannan åt sidar och i det hon jemte honom sakta närmade sig huset; ni kommer ej för tidigt, och mitt trädgårdsarbete är redan verkstäldt. Det långvariga regnet har betydligt underlättat de för mig, och jag har blott gifvit ett par älsklingar en liter förfriskning. — Seså, vill ni ej ett ögonblick stiga in i de svalare rummet? Det är varmt 1 dag, och niär, såsom jag ser upphettad. Reinhold följde henne in i den lilla salen, hvars dörra! stodo vidöppna och hvilken åter såg så hemtreflig och fridful ut, som doktorn funnit den vid sitt första besök. — Behåll heldre på er hatten så länge, fortfor hon ome delbart, jag skulle ej gerna vilja, att ni förkylde er hos mir — huru, fattas er något — är det något ni söker? Reinhold hade i alla sina fickor letat efter sin näsduk för att aftorka sin heta panna, men han hade antingen tappa den eller glömt den hemma. — Jag söker förgäfves efter min näsduk, sade han; de