Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1867, sida 2

ara skäl att klaga som män — med hof; att arveta som män — med kraft och att umbära som nän hvad vi ej kunna få utan skuld! och deremte utan qvinlig klagan tacka Gud att vi lefva ett upplyst samhälle, der ingens samvete och ngens ord tvingas, der arbetet är fritt och eganlerätten hägnad, och der borgerlig ordning råder alla förhållanden? Från hvem vilja vi väl tigga njelp med vår klagan? Staterna och den enskilde måste hjelpa sig först och främst sjelfva genom pligtenlig sträfvan. Då kan man äfven vara viss om Guds hjelp. Vi veta allt för väl att slägten Jeremias, som finner en tragisk njutning i att sammansätta jeremiader, skall påstå att dessa få ord äro ett hån öfver ,,det rådande betrycket. Vi taga äfven det lugnt: ty vi veta att det är de moderna jeremiadernas omqväde. Den som lider af tandvärk, tycker ju alltid, att den är hård, som manar till lugn och förutsäger förbättning. Men vi rå ej för, att vår patriotism är slägt med norrmannens; vi rå ej för att vi lita mera på ,,siffror med gynnsamt resultat, än på allmänna beskärmelser, som till resonansbotten hafva en tom kassakista, en misslyckad spekulation eller en tvungen inbetalning af ett lån o. s. v. Må ingen säga oss, att vi sitta i vår syndiga säkerhet och hvarken höra eller se. Denna förebråelse är ej riktig. Vikänna att svårigheter finnas; men vi vilja i vår lilla mån ändå protestera mot detta eländiga pjunk, denna omanliga jämmer, hvarmed man fyller luften, emedan den förlamar menniskans verksamhet, inbillande henne falskeligen att arbete och omtanka tjenar till ingenting, när allt ändå i allting går på tok. Ett friskt, manligt hopp om framgång är arbetets och omtankans bästa sporre. Det är detta, som bör underhållas, och icke klenmodet. Det är vådligt att alltid förespegla ondt. Vi torde alla hafva hört berättelsen om den friske ynglingen, som i hast blef sjuk, endast derföre att hans kamrater, den ene efter den andre, på försök förklarade, att han såge sjuk ut. Äfven ett folk eller åtminstone en ort kan komma i samma ställning genom oförståndiga vänners välmenande beskärmelser. Den båtbesättning, som endast ropar: bränningar! bränningar! vi gå under! och i förskräckelsen släpper årorna, har föga hopp om räddning; men den, som, scende faran, samlar stål i viljan och jern i senorna och brukar årorna, förtröstande på Gud, lyckas oftast att nå den säkra hamnen. Hvilketdera är bäst — modet eller klenmodet? UHvilketdera väcken väl J hos edra medborgare? svartmålare! J menen väl — vi vilja tro det — men gören J väl? Vi började med siffror; vi vilja äfven sluta med att påpeka en sifferuppgift, som stått att läsa i de nyaste tidningarne. Statens jernvägar hafva under första halfåret 1867 afkastat 630,000 rdr mera än under samma halfår 1866. Låt oss se, huru detta faktum ser ut, måladt i svartkonstmantr. Det blir väl då lyxen, som åker och tiggaren, som skickar sina lumpor till pappersbruket o. s. v.? Ingenting i Sverge är väl solidt kantända, äfven det fraktgods, som under en månad väger 820,274 ctr. Men — ämnet lämpar sig ej riktigt för skämt. Skall man då dölja händelsernas mörka sida? Nej! hvem har väl sagt det? men vi tro ej, att det är nyttigt att, så mycket som nu hos oss sker, blott rifva i såren. Taflan öfver verlden har både sin ljusa och sin mörka sida. Vid alla skildringar, muntligen eller skriftligen, bör man visa båda. Man gör eljest hvarken rättvisa eller gagn. Och detta är väl det, som hvarje god medborgare åsyftar.