Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1867, sida 2

Göteborg den 8 Augusti. ,Det moderna svartmålerietk. Under denna rubrik innehåller tidningen ,Kalmar en uppsats, som vittnar om att man ätven i Kalmar län börjat komma på bättre tankar i fråga om vårt lands ekonomiska ställning. Tidningen redogör först för riksbankens ställning och visar att denna bank, med dess behållning af mera än 30 millioner, är mycket rik, samt yttrar derefter följande: För bankens säkerhet torde man derföre kunna vara lugn. Ja, man kunde vara lugn för mycket, hvaröfver det nu är högst modernt att beklaga sig. Jemmer och klagan är nu den svenska patriotismens språk. Den som talar och tänker manligt kallas blomstermålare och ideolog. Det är någonting besynnerligt med den nordiska patriotismen: Norrmannen finner allt bra i Norge och berömmer gerna sitt land och dess förhållanden; Svensken deremot finner allt dåligt i Sverge. Han hör väl gerna fremlingar tala väl om oss och våra förhållanden, fördrager ej gerna motsatsen; men har sjelf svårt att finna nog starka uttryck i språket, för att måla allt svenskt i svart. Allt är på tok: menniskor, natur och institutioner. Endast regnet är måhända i år mera vått, än man tycker sig med skäl kunna fordra. Liksom gumman, när hon berättar spökhistorier för barn, till slut blir rädd för sin egen fantasis broderier, så skrämma vi upp oss sjelfva, när vi tala om allmänna saker. Vi undersöka ej så noga, utan gå endast på i den moderna tonarten. Det enskilda och tillfälliga eländet göra vi till allmänt och ständigt utan undersökning; ty undersökte vi, är det all anledning, att vi skulle komma till samma resultat som sista riksdagens välfärdsutskott, ,,att siffrorna (de der färglösa, men ändå talande statistiska siffrorna) hafva i mycket visat ett gynnsamt resultat. Är det manligt, detta evinnerliga vojande? Är det vackert, detta evinnerliga tadlande af vårt land, vårt folk och våra institutioner? Kan det gagna oss inom eller utom landet? Vårt land, våra. seder och våra institutioner äro dock i verkligheten för oss de bästa på jorden, emedan vi äro vana dervid och kunna, om vi ej äro brummbjörnar, befinna oss väl deri. Skulle det derföre ej