(05, sammansättning ni behöft hela morgonen? får jag ej veta et? Hennes talande ögon sänkte sig, medan ett kort, glädtigt eende spelade kring hennes läppar. Men derefter riktade hon lem fast på läkarens rodnande ansigte och sade med efterrycklig betoning: — Jag har nu glömt dem, och det gör äfven mig ondt. Men de skulle innehålla min tacksägelse för de ni — haft zodheten — Längre kom hon ej. Reinhold hade hastigt rest sig, och on trodde, att han gjort denna rörelse endast för att inleda itt aflägsnande. — Huru, afbröt hon sig sjelf; ni vill väl ej redan lemna mig? — Nej, det vill jag ej, svarade han allvarligt och med upprörd min, men — men ni får ej vidare yttra ett enda ord af tacksägelse. Hvad jag gjort, gjort för er, har jag — jag vill begagna ett helt enkelt ord — gerna gjort, och för hvad man gör gerna, mycket gerna, brukar man ej vänta någon tack. Så, låt nu den saken vara uppgjord oss emellan. Får jag, såsom läkaren måste, räkna på min patients lydnad? Hon besinnade sig ett ögonblick; derefter nickade hon och räckte honom slutligen med en något hastig rörelse ännu en gång sin hand. Reinhold fattade nästan tvekande den hvita handen med båda sina, kastade en kort blick på densamma och frågade sedan med vek, djup röst: — Får jag då nu, utan att skrämma er och med ert samtycke, kyssa er hand? — Jag säger icke nej, jag säger icke ja, hviskade hon, åler seende ut genom fönstret; men ni är i hvarje fall en man, som gör sig reda för hvad han bör eller icke bör göra. — Så skall jag denna gång säga ett tydligt ja, sade han, och straxt derpå vidrörde hans läppar ännu en gång den sköna handen, hvilken derefter ej åter dolde sig under sidenomhöhjet, utan förenade sig med den andra och lugut blef qvarliggande å täcket. P Det unpstod en paus, hvilken Reinhold aldraminst var böjd at yta. Men efter en stund vände sig Jane åter till honon sade