Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1867, sida 1

liga valplatserna, anmärkte ambassadören, att konungen i så sall ju äfven borde hafva behållit valplatsen vid Sadowa. Kort sagdt: grefve Goltz återvände ingalunda lugnad till ambassadhotellet. Derefter fick man här i Paris det infallet att låta Österrike krafsa kastanjerna ur elden, eftersom det nu gällde att förmå Preussen till utrymmande af Als och Däppeln, likasom det nyligen gällde att få preussarne från Luxemburg. Som medkontrahent af freden i Prag skulle baron Beust fordra denna utrymning. Frankrike skulle i så fall varit fritt från något egentligt ansvar, och en fredskonferens skulle af Frankrike blifva föreslagen, likasom en sådan konferens under den luxemburgska konflikten af Osterrike töreslogs. Med konferensens tillhjelp skulle Preussen förmås utrymma Als och Diippeln, och hela arrangementet skulle bringas på scenen, då kejsaren at Österrike och Beust inträffade i Paris. Men baron Beust ville icke gå Frankrikes ärende i denna sak, och i stället började i de diplomatiska kretsarne ett i oändlighet utdraget prat om den rordslesvigska frågan. Nu förefunnos i Berlin Ilile och Lefebvre, i stället för Bismarck och Benedetti. Den franske interims-ambassadören var intagen af den sörestänn 1ge1, att det skulle vara möjligt förmå Preussen att uppgifva Als och Däppeln, och de instruktioner, som han i denna sak mottog från Paris, meddelade han flera gånger till Thile, som för sin del synes hafva varit ganska tillmötesgående. Då det emellertid blef allvar af, inträffade detsamma, som i luxemburgska frågan, men man hade redan släckningsredskapen till hands. Thile och Lefebyre blefvo mer eller mindre ignorerade eller desavuerade, och hela den diplomatiska förhandlingen mellan dessa begge herrar blef nndertryckt eber kastad öfverbord. I en annan korrespondens till ,,Augsb. allg. Zeit. från Berlin heter det deremot: ,,Den omständigheten, att det alltför tidigt slagits alarm i den slesvigska saken, försvårar frågans fredliga lösring. Emellertid försäkras från många håll, att grefve Bismarck till och med icke skulle vara obenägen att uppoffra Als och Sundeved, hvilket icke låter så otroligt, då man har utvecklingen af den luxemburgska frågan för ögonen.