Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1867, sida 2

Reinhold reste sig från bordet och bad att bli väckt klockan tio, ifall han då ännu skulle sofva. Vid denna tid måste han nemligen åter se till Jane, då han sannolikt hade att ordinera något annat åt henne. Han tog således farväl af samiljen och begaf sig till sitt rum, och här, endast afkastande rocken, utsträckte han sig på sin säng, sast öfvertygad, att han på den bestämda tiden skulle vakna af sig sjelf. Medan den största tystnad nerrskade i huset och intet ljud hördes, insomnade vår vän snart och lätt. O, hvilka drömmar måtte ej ha omsväfvat den lycklige, sedan han hade denna tröstlösa natt bakom sig och gick en helt säkert skönare dag till mötes! Men han drömde ej, åtminstone hade han intet medvetande deraf, utan han sot fast i två hela timmar, en tillräcklig tid, för att förläna en ung, frisk kropp nya krafter. Men då han vaknade och solskenet derute så uppmuntrande log emot honom, då sprang han lycksalig upp från sitt läger, ty han uppfattade denna solskenshälsning såsom ett gynnsamt förebud för den kommande dagen. Då han ett par minuter sednare kom ned, fann han ingen af familjen tillstädes. Fadren och de yngre barneu hade, som vanligt, gått till staden, Margaretha och Bertha voro på sitt rum. Han underrättade derför en af tjensteflickorna, att han ginge ned till det lilla huset och snart tänkte komma tillbaka. Då han framkom till trädgårdsmästarehuset, kom den vänlige trädgårdsmästaren emot honom. Äfven han hade hört talas om den ledsamma händelsen i det lilla huset och beklagat den stackars judinnan, hvilken alla invånarne på Schillingslust höllo af. Nu höll han en vacker bukett af rosor i handen, hvilken han måhända med afsigt gjort i ordning, och då läkaren vänligt hälsade honom god morgon samt frågade hvem som skulle ha blommorna, blef svaret, att de ej voro bestämda för någon viss och att herr doktorn kunde använda dem efter behag. Reinhold emottog, hjertligt tackande, den doftande buketten och skyndade nu hastigt nedför berget. Då han framkom till det lilla huset, stod den pånyttfödda Rebecka i dörren, väntande honom med glädjestrålande ansigte. — Hon sofver ännu, herr doktor, och har ej varit vaken någon enda gång, sade hon. Ack, hvilka vackra blommor ni har der — skall min stackars brutna ros ha dem?