Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1867, sida 2

några plågor. IHutvudvärken är borta och likaledes den inre beklämningen och ängslan. Men jag är trött -— får jag sofva mera? — Så länge ni vill och såsom jag hoppas, skall ni ej behöfva något annat, såvida ni ej skulle vilja förtära något. — Om jag får, så ville jag gerna dricka något, helst mjölk. — Det går jag in på och ni skall få sådan. Rebecka, kan ni skaffa oss ett glas frisk mjölk. — Det finns nere i köket, herr doktor. Jag skall straxt hemta upp ett glas. Medan Rebecka gick efter mjölken, vände sig Janes ögon åter åt blommorna. — Skall jag ha dessa rosor? frågade hon, ett ögonblick betraktande Reinholds ansigte. — Ja, de tillhöra er. Trädgärdsmästaren deruppe har plockat dem, och jag har tagit dem med mig åt er. — Jag tackar er. Låt mig lukta på dem. Han räckte fram vasen åt henne; hon omfattade den med båda händerna och tryckte sitt bleka ansigte mot de doftande blommorna. — Det gör godt, hviskade hon, och det är en skön morgonhälsning. Icke sannt, vi ha ju morgon? — Ja, klockan är tio, och solen hälsar er likaledes med sin vänligaste stråle. Se dit! Jane vände sitt vackra hufvud mot fönstret och smålog. Då inträdde Rebecka åter, bärande ett glas frisk mjölk på en tallrik. Reinhold tog glaset och förde det försigtigt till den sjukas mun. Hon drack i korta drag, men lutade sig derefter åter tillbaka mot kuddarne och sade: — Så, jag tackar. Nu kan jag åter sofva. Och liksom hade hon alldeles glömt de båda personernas närvaro, hopslöt hon de trötta ögonen, och efter ett par minuter sof hon åter lika lugnt och fast, som under de sednaste timmarne, (Forts.)